Underskatta aldrig det personliga mötet

En av mina kunder från puben i England ritade en 
handgjord  bild av mig till min 22:a födelsedag. 
Han hade till och med skrivit på svenska! 


















Hej
Jag fortsätter mitt inlägg där jag avslutade sist.
Efter första sommaren i Smögen så önskade New Wave att säsongsbutiken skulle drivas några somrar till. Peter och Lena hade beslutat sig för nya äventyr så då fick jag frågan om jag var intresserad av att driva den.

Efter första sommarens succé så var det självklart lite läskigt, att ta på sig ansvaret.
Att bygga upp en butik i maj, plocka in de bästa säljarna för endast tre månaders arbete, beställa rätt varor, sälja av brinnande livet och sedan plocka ner den igen i september.

Jag tänkte på beslutet i ca tre minuter och sedan tackade jag, JA! Impulsiv har jag alltid varit och bättre att köra på och få (göra om–göra rätt) än att inte prova.

Jag är helt övertygad om att det är när du provar och allt inte blir perfekt, eller du kanske till och med misslyckas som du lär dig något.

Oj, vilken sommar det blev. Härliga människor, bra resultat och vem vill inte vara på underbara Smögen sommartid när du är ung och tror du är odödlig.

Vi satte våra veckoerbjudanden
på bilar med mera
Många timmar blev det och många misstag.
Jag har alltid haft lätt att engagera och fånga lusten hos människor runt mig, så att få mitt gäng på 6-7 personer att kämpa och jobba hårt var inga problem.

Det svåra för mig som ledare var att säga nej och markera vart gränserna går. Idag har jag ett uttryck när jag pratar med ledare: Dra ett tydligt streck i sanden, (hit men inte längre).
Visst måste engagemang och lusten finnas i personalstyrkan om det ska bli resultat men det finns vissa ramar och regler vi behöver hålla oss inom.

Om jag hade haft den erfarenheten jag har idag av ledarskap, så hade det varit så mycket lättare brukar jag tänka. Samtidigt som jag tror att det är just dessa praktiska utmaningar samt att jag själv jobbat operativt som gör att jag idag kan hjälpa andra ledare att utveckla sitt ledarskap.

Att vara ledare för andra när du är ung har sina utmaningar men tro på dig själv, skaffa dig några fantastiska mentorer du kan få stöttning av och bli utmanad av när det behövs. Och kom ihåg att det gör ingenting att gråta i kudden en stund, för att sedan knyta näven och ta nya tag. Tänk inte bakåt utan framåt. Nu är det nya möjligheter.

Det blev 3 sommarsäsonger med butik på Smögen som jag är så glad att jag genomförde.
Ni som var med, vet hur kul vi hade!

Under dessa år när jag arbetade på projektjobb i Smögen sommartid, så spenderade jag resten av året på lärarhögskolan i Karlstad. Jag blev dock aldrig någon lärare, kände tidigt att jag inte hittat rätt utan var tvungen att fundera på vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag var förvirrad, avslutade mina studier och bestämde mig över en kväll att jag flyttar till England en tid, upplever nytt land och får nya erfarenheter. Att jag inte hade vare sig jobb eller boende oroade jag mig inte för. Jag hade träffat en tjej på Smögen som bodde några mil utanför London och hon hade sagt att jag kunde bo hos henne några veckor om jag behövde.

Kommer ihåg att familjen tittade på mig med undrande och oroliga blickar när jag sade hej då och meddelade att de fick gärna hälsa på mig när jag hittat ett boende.
Mamma som hade tårar i ögonen och frågade alla ”mammafrågor”, hur gör du när du landar? Är du säker på det här? och så vidare. Jag blev då så irriterad, jag är väl ingen barnunge heller.

Idag tänker jag, vilka otroligt tuffa, stöttande, kärleksfulla föräldrar jag hade som vågade släppa taget och låta mig gå min egen väg.
Mamma, idag förstår jag din oro, när jag nu har fått barn själv.
Om min lilla Bonnie säger om 20 år att hon ska göra samma sak, då tror jag att jag följer efter och skuggar henne!

Jag blev i England i ca 8 månader och fick jobb på en pub. Ja, nu tror ni säkert detta var någon trendig bar med dansgolv i flera våningar och medelålder 25 år.
Nej, den puben jag kände passade mig heter The Windmill Pub och låg i Hampton Hill, medelåldern var snarare 65 år och där handlade allt om ”stammisarna” och service.

Jag och mina stammisar på The Windmill
















Här kom farbror Ray med rullatorn vid 11.30 slog sig ner vid sitt vanliga bord och skulle dricka sin ale i sin vanliga mug. Helst skulle du sätta hans glas på bardisken innan han kommit genom dörren.

Finnbar (den irländska ägaren) var en ledare som pekade med hela handen och önskade att hans bar skulle drivas på hans sätt. Först var jag livrädd för den äldre mannen som själv var nykterist och hade många tankar om sina gäster, men med tiden blev vi mycket goda vänner.

Finnbar - den irländske pubägaren in action
















Jag saknade inte Londons inner circle med festerna och allt som hör till, utan här blev mina kunder mina kompisar.

Jag kommer särskilt ihåg när jag fick gå på julfest i ett palats. En av mina stammisar var en av herrarna som skrev humorserien Monty Python.
Han sade en dag när han stod vid baren, du måste komma hem till mig på söndag jag ska ha ett party med några vänner - vore jättekul om du kommer.

När jag stod utanför puben och väntade in några andra stammisar som skulle på samma fest funderade jag på om det var någon klädkod, sa han något om det?
Ja, för sent nu. När min kompis John (60 år) stannade bilen och kom ut i smoking, fick jag panik.
Men denna värmlandsjänta hoppade in i bilen drog på smilet och tänkte, jag får ”leva” på min utstrålning.

Det ”lilla” partyt var så häftigt. Inrett som i självaste Tomtens hem, mat i mängder.
Under kvällen spelade Cliff Richard, jag trodde jag skulle dö då jag visste att det var en av min mammas idoler. Efteråt tog vi ett kort tillsammans som jag senare fick visa mamma och berätta om allt jag varit med om. Önskar jag hade hittat kortet, men några flyttar efter det har gjort att det säkert ligger på rätt plats i någon låda.

Några år efter jag kommit hem från UK, tog jag med mig min bror tillbaka på en semester för att besöka puben.Min tanke var, inte kommer de väl ihåg mig nu. Men är jag ändå i England måste jag åka förbi och säga hej.

Vi gick tillsammans in på puben, människor började skrika Sweden ”Yourika” is here och så drog de på svensk musik i högtalaren och det blev en rejäl fest i vår ära. Brorsan bjöd på Svensk snus, den upplevelsen var det inte så många som hade provat innan. Vilken kväll!

Jag hittade många nya vänner i England och fick uppleva så mycket. Det jag tänker när jag sitter och skriver nu är värdet av att behålla och ta hand om sina kontakter. Du träffar så många människor genom livet. Se till att behålla kontakten och hör av dig då och då. Du vet aldrig när du kommer att behöva kontakten. Det kan vara din framtida chef, din arbetspartner, vän eller framtida kärlek.

Tänk om jag hade varit mer rädd om alla relationer som ”dansat” förbi i mitt liv.
Jag förstod aldrig värdet av att ta visitkort. Mitt tips idag, gör det men kom också ihåg att höra av dig med jämna mellanrum så inte relationen försvinner.

Efter England så gick resan HEM igen till Sunne några månader där jag fyllde på energi och framförallt svensk mat. Sedan kom känslan igen, nu måste det hända något.

En av många kvällar på stan
med min kompis Helene





















Min bästis Helene Ekblom studerade då vid Konstfack i Stockholm och jag frågade om jag fick vara inneboende hos henne en tid.

Första dagen på plats satte jag mitt mål. Jag ska ha jobb samt bostad inom två veckor. 
Att hitta bostad i Stockholm är sådär lätt. Men jag pratade med ALLA och till slut hade jag någon som kände någon ja ni vet.. kontakter. Så jag lyckades få mitt kontrakt och min alldeles egna lägenhet. Att toaletten var så liten (läs garderob) att min pappa inte ens tog sig in för att kissa det brydde jag mig inte om. Den var min och bara min.

När jag satt på tunnelbanan så läste jag en platsannons, de sökte extravikarier på timmar till en Vero Moda-butik som skulle öppna inom en månad i Gallerian. Jag skickade genast in cv och anmälde mitt intresse.

Några dagar senare ringde retailchefen upp och sa att intervjuerna kommer att vara fredag denna vecka. Precis den fredagen när jag skulle packa mina grejer i Sunne och köra min redan hyrda flyttbuss till Stockholm för att flytta in i min nya lägenhet.

Jag frågade om det gick att lösa någon annan tid för ett möte. Anna (retailchefen) svarade att hon skulle återkomma. Dagarna gick och ingen ringde.

Då min lägenhet låg bara några hundra meter från Drottninggatan där det då låg en Vero Moda-butik i Pub-huset, så gick jag in en dag för att fråga om Anna var på plats och jag kunde få några minuter med henne. Nu har du tur sa tjejen i kassan. För just idag är hon här och sitter på ett möte i rummet bakom.

Jag fick mitt möte med Anna Engemar och berättade att jag sökte som vikarie om hon hade timmar kvar. Jag kan ta vad som helst och vilka tider som helst.

Innan jag lämnade rummet berättade Anna att den person som varit inne på mötet innan mig, var biträdande butikschef och hon hade sagt upp sig. Så min fråga till dig är om du vill ta den tjänsten, nu när vi startar upp gallerian.

På lätta steg gick jag hem till min lägenhet på Dalagatan. Jag hade fixat mitt mål, jag hade fått bostad och ett heltidsjobb som biträdande butikschef i Stockholms största Vero Moda-butik. Det kan man snacka om tur!

När jag och min närmaste chef Sandra städade i pärmar flera månader senare på Gallerian så hittade vi alla ansökningar inför öppningen. Sandra skrek till och skrattade högt sedan visade hon mig min egen ansökan. Över den var det ett stort kryss och det stod NEJ! med stora bokstäver.

Jag frågade Anna senare varför det var ett kryss över mitt cv och då berättade hon att när jag tackade nej till vårt första möte, så sållade hon bort mig direkt. Vi får så många ansökningar så min tanke var att har du inte tid så förlorade du den chansen.

Vilken tur att jag gick in den dagen och bad om ett nytt möte. Hade jag valt att inte göra det så hade mitt liv och resa med företaget Bestseller (ägare Vero Moda, J&J, Vila med mera) aldrig tagit fart.
Så mitt tips till människor som söker arbete, underskatta aldrig det personliga mötet. En person och en relation är mycket svårare att säga nej till än ett papper.

Så på med dina favoritkläder, ”boosta” dig själv (tror du på dig själv, så kommer andra också att göra det) ta sedan en personlig kontakt med arbetsgivaren.
// Ulrika

Kommentarer

Populära inlägg