En helsingforsares utmaning att flytta till Sunne
När jag fick frågan om jag var intresserad av att blogga här för två veckor tänkte jag: Vem skulle vara intresserad av att läsa om mig, mina funderingar? Sen tänkte jag att herregud vilken möjlighet så nu kör jag. Tänker skriva lite om mig själv, var jag kommer ifrån och mina alldagliga funderingar. Korta texter kommer det säkerligen att bli, lite bilder och ganska ostrukturerat.
Jag är en helsingforsare sedan sju generationer tillbaka, pappa finlandssvensk och min mamma som var helfinsk. Jag är uppvuxen mitt i stan, åkte spårvagn och buss själv redan tidigt. Jag är van att röra mig på stan, älskar luften av avgas på kvällarna. Jag växte upp utan att lära mig åka skidor, vi åkte skridskor vi stadsbarn.
Jag växte upp med finska som modersmål, gick i finskspråkig skola och hade för det mesta finsktalande kompisar. Det här med svenska språket lärde jag mig i skolan. (Prepositioner kastar jag hej vilt fortfarande utan att riktigt känna av om det är rätt eller fel så ber i förväg om ursäkt om dom grammatiska blommor som färgar min text.)
Andra året i gymnasiet åkte jag tillsammans med många andra i min skola till USA som utbytesstudent. Fick då lära mig bygga upp sociala nätverk med kompisar, lära mig språket och the American Way of life ur tonåringens perspektiv. Undrar ibland om just den erfarenheten bidrog till att jag vågade lämna mitt älskade Helsingfors och följa med till Sverige och lilla Sunne?
Jag har min pappa och lillebror i Helsingfors vilka jag och barnen träffar på somrarna. Jag försöker lära ut det jag kan och lärde mig som barn: hur man använder lokaltrafik, att smälta in och inte vara rädd eller provocera en alkis/blandmissbrukare man möter, att vara gatusmart helt enkelt. Allt det där mina barn som växt upp i Sunne inte lärt sig.
Att jag utan körkort och med man och tre små barn hamnade i Sunne berättar jag om i min nästa blogg, om någon nu är intresserad.
Jag är en helsingforsare sedan sju generationer tillbaka, pappa finlandssvensk och min mamma som var helfinsk. Jag är uppvuxen mitt i stan, åkte spårvagn och buss själv redan tidigt. Jag är van att röra mig på stan, älskar luften av avgas på kvällarna. Jag växte upp utan att lära mig åka skidor, vi åkte skridskor vi stadsbarn.
Jag växte upp med finska som modersmål, gick i finskspråkig skola och hade för det mesta finsktalande kompisar. Det här med svenska språket lärde jag mig i skolan. (Prepositioner kastar jag hej vilt fortfarande utan att riktigt känna av om det är rätt eller fel så ber i förväg om ursäkt om dom grammatiska blommor som färgar min text.)
Andra året i gymnasiet åkte jag tillsammans med många andra i min skola till USA som utbytesstudent. Fick då lära mig bygga upp sociala nätverk med kompisar, lära mig språket och the American Way of life ur tonåringens perspektiv. Undrar ibland om just den erfarenheten bidrog till att jag vågade lämna mitt älskade Helsingfors och följa med till Sverige och lilla Sunne?
Jag har min pappa och lillebror i Helsingfors vilka jag och barnen träffar på somrarna. Jag försöker lära ut det jag kan och lärde mig som barn: hur man använder lokaltrafik, att smälta in och inte vara rädd eller provocera en alkis/blandmissbrukare man möter, att vara gatusmart helt enkelt. Allt det där mina barn som växt upp i Sunne inte lärt sig.
Att jag utan körkort och med man och tre små barn hamnade i Sunne berättar jag om i min nästa blogg, om någon nu är intresserad.
/Maria Österman
Kommentarer