Från storstad till landsbygd
Hösten innan flytten hände terrorattacken i World Trade Center och plötsligt kändes exmakens idé att flytta till Sverige och bo på landet för en period lockande. Så här i efterhand har jag tänkt mycket på hur den händelsen påverkade beslutet att flytta? Att fokusera på familjen och ge barnen möjlighet att växa upp på mindre ort kändes rätt.
Beslutet att flytta och bo i ett gammalt hus på ett ställe där jag endast besökt en leksaksaffär och mataffär på sommartid fattades snabbt.
Ja varför inte?
Allt kändes som ett äventyr för hela familjen och jag var nyfiken. Fem år skulle det bli och kvar fanns lägenheten i Helsingfors där min mamma och pappa skulle bo tills vi kom tillbaka.
Flyttlasset åkte och vi följde efter. Kommer så väl ihåg den mörka vägen från Karlstad till Sunne. Barnen sov och jag försökte se ut i mörker, begripa vart vi var på väg till. Jag såg skog och åkrar, inga människor bara enstaka bilar. Jag kommer ihåg det belysta kyrktornet, visste att vi skulle bo intill kyrkan och av någon märklig anledning gav det mig tröst. Jag skulle i alla fall hitta hem tänkte jag.
Jag minns första dagarna och veckorna hemma med mina 7 månader och 4 år gamla döttrar medan den äldsta börjat gå i skolan och maken jobbade. Jag eldade i spisen, ammade sittandes på en pall framför vedspisen och försökte greppa min nya vardag som plötsligt hade flera timmar kändes det som? Upplevde ett lugn jag saknat så länge, då när livet var som jäktigast med studier, små barn och en allvarligt sjuk nära anhörig.
Men det fanns en annan sida. Jag saknade mina människor, dom som visste vem jag var och som jag kunde prata med på riktigt med ord jag kände till. Jag saknade byggnader, spårvagnen, avgaserna, havet. Jag kände som att jag hade svårt att passa in, svårt att hitta människor jag kunde relatera till. Hittade inga lekparker, biblioteket låg på ett ställe dit det var omöjligt att ta sig med barnvagn, inget mörkt bröd utan sirap. Ja, det var det stora och det lilla som inte stämde och som jag saknade.
Förändringen kom när jag började jobba. Fick liksom ett ben till att stå på, arbetskollegor som sen blev vänner.
Hemlängtan kom i vågor och lindrades genom att bli med på allt jag kunde tänka på eller blev bjuden till. Allt från ljusparty, uteliv på Selma till kyrkokör. Testade löpklubben men pallade inte riktigt tempot i skogen med andra damer då och bröt. Fortsatte springa längre och längre.
Att åka skidor från Sälen till Mora med min värdelösa teknik lärde mig mycket om uthållighet och betydelsen av pannben.
Min pappa blev orolig i Helsingfors vad jag höll på med.
Tror jag växte upp till slut här i Sunne.
Beslutet att flytta och bo i ett gammalt hus på ett ställe där jag endast besökt en leksaksaffär och mataffär på sommartid fattades snabbt.
Ja varför inte?
Allt kändes som ett äventyr för hela familjen och jag var nyfiken. Fem år skulle det bli och kvar fanns lägenheten i Helsingfors där min mamma och pappa skulle bo tills vi kom tillbaka.
Flyttlasset åkte och vi följde efter. Kommer så väl ihåg den mörka vägen från Karlstad till Sunne. Barnen sov och jag försökte se ut i mörker, begripa vart vi var på väg till. Jag såg skog och åkrar, inga människor bara enstaka bilar. Jag kommer ihåg det belysta kyrktornet, visste att vi skulle bo intill kyrkan och av någon märklig anledning gav det mig tröst. Jag skulle i alla fall hitta hem tänkte jag.
Jag minns första dagarna och veckorna hemma med mina 7 månader och 4 år gamla döttrar medan den äldsta börjat gå i skolan och maken jobbade. Jag eldade i spisen, ammade sittandes på en pall framför vedspisen och försökte greppa min nya vardag som plötsligt hade flera timmar kändes det som? Upplevde ett lugn jag saknat så länge, då när livet var som jäktigast med studier, små barn och en allvarligt sjuk nära anhörig.
Men det fanns en annan sida. Jag saknade mina människor, dom som visste vem jag var och som jag kunde prata med på riktigt med ord jag kände till. Jag saknade byggnader, spårvagnen, avgaserna, havet. Jag kände som att jag hade svårt att passa in, svårt att hitta människor jag kunde relatera till. Hittade inga lekparker, biblioteket låg på ett ställe dit det var omöjligt att ta sig med barnvagn, inget mörkt bröd utan sirap. Ja, det var det stora och det lilla som inte stämde och som jag saknade.
Förändringen kom när jag började jobba. Fick liksom ett ben till att stå på, arbetskollegor som sen blev vänner.
Hemlängtan kom i vågor och lindrades genom att bli med på allt jag kunde tänka på eller blev bjuden till. Allt från ljusparty, uteliv på Selma till kyrkokör. Testade löpklubben men pallade inte riktigt tempot i skogen med andra damer då och bröt. Fortsatte springa längre och längre.
Att åka skidor från Sälen till Mora med min värdelösa teknik lärde mig mycket om uthållighet och betydelsen av pannben.
Min pappa blev orolig i Helsingfors vad jag höll på med.
Tror jag växte upp till slut här i Sunne.
Kommentarer