fredag 26 februari 2016

Trevlig helg!

Åh, vilket underbart uttryck. Trevlig helg. Finns det någon bättre känsla än fredagskänslan?
Den påminner om något. Känslan av att runda av, avsluta.
Jag har en sån där fånig dröm om att jag någon gång ska gå från jobbet tidigare en fredag, solen ska skina, gatorna vara nyborstade från grus och sten och jag ska gå där i solglasögon med vin och tulpaner under armen.
Detta händer som ni förstår mycket sällan.
Men det är också tjusningen med att romantisera.

Mitt liv innehåller aldrig en fredag. Eller så innehåller det bara fredagar. Det beror på hur man ser på saken. Och myntet har ju alltid två sidor.
Men det innehåller inte en fredag på det sättet som jag skrev om nyss. Det där med att man lägger en arbetsvecka bakom sig och checkar ut och tar helg. Det är inget 9-5 jobb helt enkelt. (Varför kallas det 9-5 när ingen människa jobbar 9-5??)
Och när jag tänker närmare på saken så är det alltid så jag har velat ha det.

Såhär kan det se ut en vanlig dag på mitt jobb.
Här har vi cocktail-hour/afternoon entertainment,
där gästerna får livemusik och utsikt över det stora blå
Den här fredagen vaknade jag med träningsvärken från helvetet efter en audition i Göteborg häromdagen. Jag ska berätta mer om den i nästa inlägg.
Nu ligger jag här, i min lilla "koja" på båten, dricker en kopp kaffe och filosoferar. Snart ska vi dra igång arbetsdagen. När jag är ute till sjöss så är det mest jobba-sova som är fokus. Det finns inget bättre för rösten än att sova! Det är mysigt att krypa in i min lilla hytt och dra för gardinen och känna hur vattnet bär mig fram. Påminner lite om att ligga i mammas mage kanske. Men det är inte så kul när det är höga vågor och alla grejer i hytten flyger fram och tillbaka. Då blir det inte en blund på hela natten vill jag lova.
Jag håller tummarna för att den här perioden kommer att bli lugn!

Jag önskar er en skön helg och hoppas ni kan unna er att strosa långsamt fram på fastlandet./Kornelia

PS. Skriv gärna en kommentar till mig under resans gång om ni har några tankar - om mina tankar!

torsdag 25 februari 2016

Kornelia Romot presenterar sig

Hej hej, Hallå Sunnebloggen!

Jag heter Kornelia och har fått den äran att skriva här på Sunnebloggen under de kommande två veckorna.


Så vem är då jag?
För er som inte känner mig, så heter jag Romot i efternamn och bor högst upp på Skäggberg. Eller ja... Jag bor ju inte där längre. Egentligen flyttade jag hemifrån när jag var 16, men om någon skulle väcka mig mitt i natten skulle jag förmodligen yrvaket meddela att jag bodde i Sunnehuset på Rudebäcken. Nåväl, vissa saker förändras nog aldrig.

För er som känner till mig, så tänker ni kanske på sång och dans.
Det stämmer bra! Jag har sprattlat omkring i ganska många år nu, senast på Balettakademien i Göteborg där jag utbildade mig till musikalartist.
Just nu jobbar jag som artist på ett kryssningsfartyg som seglar mellan Norge och Danmark.

Jag tänkte dela med mig av smått och gott om litet och stort här på bloggen.
Skriv gärna till mig under resans gång om ni har några tankar - om mina tankar!
Välkomna till min värld så ses vi imorgon.

Kram,
Kornelia

måndag 22 februari 2016

Mer om barnen på Selma

 En liten varm hand smyger sakta sig in i min. Flickan står alldeles nära. Hon har vänt sitt huvud uppåt och hennes mörka ögon är både hoppfulla och sorgsna. Jag vet inte vad hon vill och vi talar inte samma språk. Hon är kanske 4 år och hon kommer ifrån ett land långt bort där människor gör hemska saker mot varandra. Jag ser på henne en stund och ler.

Det är ett sånt där magiskt ögonblick, vi råkar vara alldeles ensamma i hotellkorridoren, inget stör oss. När hon ler mot mig ser jag att hon har dåliga tänder, och när hon lägger huvudet på sned förstår jag att hon vill ha något. Ett klistermärke? Ett suddgummi? Eller vill hon bara komma in i lekrummet jag är på väg till och få vara det där speciellt utvalda barnet som lyckades smita in när inget annat barn ser. Få vara alldeles ensam och botanisera bland leksakerna?

Ja, det kan gå. Men bara endast en kort stund innan glasdörren fylls upp av förväntansfulla små ansikten som knackar och ropar och trycker sina munnar mot den kladdiga rutan.

Jag ser inte flickans föräldrar. Mamman kanske matar ett litet syskon eller är i tvättstugan. Flickan kanske inte hittar till sitt rum eller sin storebror som skulle passa henne? Hon kanske nyss fick ett tjuvnyp av någon som sprang förbi? Det är inte lätt att vara ett litet barn på en stor flyktingförläggning där korridorerna är långa och likadana, marmorgolvet är kallt under små fötter och hårt att ramla på.

Ute är det bitande kall vinter och mycket snö. Men det finns ett lekrum och det finns tanter och farbröder som ibland öppnar den magiska dörren. De har en nyckel i ett blått band. Flickan vet att hon får komma in ibland. Bara hon har sin namnskylt på sig, med samma färg som de andra barnen i hennes grupp, då får hon komma in, om hon kommer på rätt dag.
Det är inte lätt att vara 4 år och komma på rätt dag. Idag är det kanske rätt dag?

Alla barnen brukar ropa ”Beggu! när tanten kommer, idag är hon ensam med nyckeln till dörren och flickan skyndar sig att passa på. Här i huset finns inga blyga barn, möjligen rädda och frustrerade, men inte blyga, då har man inte en chans. Det gäller att vara smart, vara först, att synas och höras. Det gäller att sträcka ut handen och grabba tag, annars blir man utan.

Den här flickan har redan mycket träning, hon har många syskon, både äldre och yngre. Hon kan både passa småsyskon och hon vet att hon försvaras av en äldre bror om situationen uppstår.


Jag låser upp och dörren, ser mig över axeln och sen smiter vi in, flickan och jag. Jag drar igen skjutdörrarna i glas och flickan går tyst bort till leksakerna. Jag börjar med mina förberedelser och vi pratar inte. Det går inte ens två minuter innan det hörs rop på utsidan av glasväggen.
Nu kommer de, nu är det bara och köra på i sju timmar framåt.        

Att hinna se varje barn är inte enkelt, de är ju så många!  
Men ibland kan jag hinna sätta mig på huk och titta ett barn i ögonen, stryka över kinden och säga något med  ”snäll” röst. 

Redan efter några veckor med barngrupperna brukade de ropa -Jättebra! när de såg någon av oss volontärer. Vi sa det så ofta vi kunde till barnen så det var de första svenska ordet de lärde sig, det är ju otroligt häftigt!
 
Efter 10 veckor kan de säga hela meningar på svenska, sjunga 4 svenska sånger och de har förstått vad som är mitt och ditt. De vet även att de är välkomna tillbaka nästa dag

Att erbjuda en liten bit av sig själv är inte så svårt det hinner man faktiskt och det bygger förtroende. Som sedan bygger självförtroende!
Jag skulle vilja påstå att det till och med är förebyggande!


Nu har riktiga skolan äntligen börjat och barnen älskar det. De har fått in en vettig dygnsrytm och varje dag går de utomhus. Det är bara förskolebarnen som väntar nu.

Nu siktar vi på att starta vuxengrupper tillsammans med något studieförbund i Sunne. Vi har satt upp intresseanmälan och det kom in över 400 namn!! 52 boende vill lära sig spela gitarr, lika många vill ha träningspass. 45 vill måla, 35 vill sy och så vidare. Nu är det bara kursledare som fattas. 

Detta var sista bloggen och jag tackar för mig. 

Men jag passar på och tackar alla dessa människor och företag som bidragit till att Barnen på Selma blivit en sådan succé. 
Framför allt tackar jag mina nya vänner BrittInger, Klaas, Evelina, AnnSofie, Linnea, Maria, Ingvor, Simon, Kerstin som jobbat som volontärer med detta och som fortfarande gör det. 
Jag tackar även Ahmed, Zeniab, Ezzat , ungdomar som kan lite engelska och har tolkat åt oss och Riyad som hjälpt till med all montering i lokalerna.

Jag hälsar alla välkomna till Facebook gruppen Barnen på Selma, där kan ni läsa, dela och komma med tips. Det är det som gör skillnad!
Kram till alla/Peggy

fredag 19 februari 2016

Barnen på Selma

Jag var väldigt arg.
På vuxna som är så giriga och enfaldiga att det skapar krig. Att det alltid drabbar barnen. Barn är nyfikna, formbara och roliga. Barn känsliga och mjuka. Det som händer under barndomen sätter spår hela livet. Det vet vi alla vuxna. 
BARN ÄR ALLTID OSKYLDIGA! 

När jag sen fick den informationen att det skulle ta väldigt lång tid innan skolan i Sunne hade möjlighet att ta emot 110 barn var jag tvungen att hitta på något.
Ilska kan vara en drivkraft så god som någon.
Jag kände min mammas puff i ryggen, ”det är din tur nu” och jag reagerade med en tveklös handlingskraft. Jag har gjort det förr när barn blivit orättvist behandlade. Flera gånger.

Först gick jag ut med en förfrågan på Facebook. 
Vill någon mera göra något för barnen. Jag fick genast 8 svar och kände mig styrkt av det.
Sen åkte jag tillbaka till förläggningen och berättade om min idé och frågade om jag kunde få tillgång till två rum, det fick jag.

Jag ringde eller åkte runt i affärer och tiggde.
Allt från hyllor, stolar, bord, gardiner, lampor, pennor, mattor, leksaker, saccosäckar, gitarrer, symaskiner för att inte tala om alla dessa barnvagnar som familjerna behöver.
Massor av privatpersoner har rensat i garderober och garage. Nästan ingen har sagt nej. Jag samlade alla grejer i rummen och började sortera. En av de boende bad att få hjälpa till, han har borrat nästan alla hål i dessa stenhårda betongväggar.


Två fina rum växte sakta fram under livliga hejarop och ett evigt bankande på glasdörrarna.
Minst 20 barn stod ständigt utanför och tryckte näsorna mot rutan.
Vi tejpade upp planscher på insidan med bilden utåt för att underhålla barnen. Vi var ett gäng på 4-5 stycken som strävade på.
Till slut var dagen inne då vi skulle skriva in barnen. Vi hade gjort färgade skyltar som vi skulle skriva namnen på. Samma färg hade pappersklockorna som satte vi på rutan så att de själva skulle se vilken tid och dag de fick komma.

Vi delade in barnen i 11 grupper cirka 10 barn i varje. 
Varje dag kunde vi ha två grupper samtidigt i de båda rummen. Alla grupper fick komma 2 x 1½ timme. Det är inte mycket men vi klarade inte mer på den styrkan volontärer som vi varit .Det blev fyra hela dagar med skola. Ibland har vi slagit ihop grupperna när vi inte har varit nog många volontärer.


Vi började enkelt med en samling, det var minsann inte det lättaste, att få barnen att sitta ner och lyssna. Alla var så ivriga att få leka och rita. Jag har haft sångsamlingar i mina grupper eftersom jag spelar gitarr. Det har varit en succé. Jag förstår nu vilken kraft det är i musiken. 
Jag kan lova att det är häftigt när ett gäng grabbar från Afghanistan sjunger huvud, skuldra, knä och tå! Alla sånger vi lärt ut har även haft ett pedagogiskt syfte då vi har lärt ut orden vi sjunger och vad de betyder.

Sen har samlingen fortsatt med ren svenska, traggla ord, presentera sig, räkna och framför allt skriva. Hur lätt är det egentligen, de har ju inte alls samma tecken som vi. Flera av barnen har aldrig gått i skolan.
Första veckan delade vi ut skolpåsar där vi lagt i skrivmaterial, pennor, klistermärken och ett begagnat gosedjur. Det var uppskattat. Även föräldrarna ville ha skrivmaterial förstås. Tack Coop för alla suddgummin vi fick.

Vi fick två rutschkanor i plast av snälla givare och har kunnat ha gympa i källaren. Det har varit kanon när det varit kalla dagar. Alla barn här har inte vinterskor och kan leka utomhus.


Jag ser mina bröder i dessa tandlösa leenden, jag ser mig själv i den ivriga skolflickans blickar. 


Att bo på obestämd tid med 350 främlingar, att inte tala samma språk, att inte ha varken tv, radio, leksaker och definitivt inte egen telefon. Sånt är påfrestande för de flesta även de som inte gått till fots genom Österrike och sett ihjälfrusna barn. 

Har man suttit i 7 timmar instängd i en tankbil med främlingar så har man nog mardrömmar på natten. Då kan det vara skönt att få leka en stund, sitta och rita ifred och sjunga med en tant på ett främmande språk./Peggy




onsdag 17 februari 2016

Vi kunde i alla fall skratta på samma sätt


Plötsligt kom de. Buss efter buss stannade utanför Hotell Selma Lagerlöf och släppte av de nya gästerna. De bar på plastkassar och sovande barn. Det var november månad och ingen hade varma jackor eller ordentliga skor. Det var inget vanligt hotell de kom till. Det var en tömd lokal, med kallt marmorgolv och securitasvakter bakom disken. Inget annat.

I varje hotellrum stod två våningssängar, en madrass, en kudde, ett täcke och en byrå. Belysning i taket. Egen toalett med toalettpapper och dusch. Ingenting annat.
Otroligt mycket bättre än att sova i tält, eller under bar himmel. Tryggt, varmt och en dörr att låsa om familjen.

I hotellets restaurang gapade fönstren tomma. Folkparkens träbänkar och slitna bord får fylla en viktig funktion. Denna lokal är den enda där man kan sitta ner, men den är låst mellan måltiderna.

Jag var en av de som nappade på inbjudan via facebookgruppen Med hjärtat i Sunne. ”Baka en kaka och kom på Välkomstfika”.  Det har varit så lyckat på de andra tre förläggningarna vi har i Sunne kommun.
















Jag bakade 3 mjuka pepparkakor i långpanna, tänkte att det skulle kännas svenskt, och tog med min man och besökte Selma för en trevlig fikastund. Jag tror att vi alla svenskar som åkte dit hade trott att vi skulle sitta ner med en kopp kaffe som civiliserade människor och försöka prata med varandra. Men…

Jag reagerade med förvåning och bestörtning redan när jag klev in i foajén. Herregud, är det här verkligen hotell Selma Lagerlöf! Människor överallt stod i grupper, det ekade mellan väggarna och det hårda marmorgolvet. Set fanns inget att sitta på utom en kvarglömd lastpall. Inga gardiner i de många fönstren som kunde dämpa ljudet något. Ingenting, utom alla dessa människor.

Med en klump i halsen drog jag ett djupt andetag och undrade hur jag skulle kunna sicksacka mig in med mina kakfat. Jag visste inte vart jag skulle fästa blicken, får man se dem rakt i ögonen? Borde jag haft mössa på mig? Var Johan bakom mig?

När jag inte såg någon annan svensk tog jag sikte mot trappen upp mot restaurangen. Det var väl ändå där det var fika och någorlunda ordning. Hissen var avstängd och i trappan fullt med folk. Jag lyfte kakfaten högt och trängde mig förbi. Genast började ivriga små händer dra i mina kläder för att försöka nå kakorna, de som kom uppifrån hade guldläge och tog för sig. När jag kommit upp för trappen var ena fatet tomt! Herregud, vad hände? Nu lyfte jag det andra fatet över huvudet och fortsatte tveksamt mot det jag trodde skulle vara ett gemensamt fikabord inne i restaurangen. Där var det ännu mera folk.

Vid ena långväggen stod några svenskor och delade kakorna i mindre bitar innan de ställde fram dem på ett bord, det var strykande åtgång och alla tog med båda händerna så mycket de kunde bära. Barn sprang omkring och lekte och även här var ljudet öronbedövande. En grupp med Sunnebor stod och såg sig frågande omkring. Skulle man sätta sig någonstans, var fanns kaffet, varför pratar alla så högt, varför springer barnen i matsalen? Det var kaos!

Jag bara stod där en lång stund och såg mig hjälplöst omkring. Tills jag kom på att här var det inte jag som var hjälplös, jag bor ju här i Sunne i trygga Sverige, jag har min familj här, jag är mätt och har vinterskor. Jag har dessutom varit i de här lokalerna och renoverat i flera månader. Det är ju de boende, de nyanlända som är hjälplösa. De flesta hade varit här mindre än en vecka. Herregud, och där stod jag som en fåntratt.

Jag tog sikte på ett bord med två kvinnor, en hade ett barn i famnen. Jag gick fram till bordet och hälsade och frågade om jag fick slå mig ner. De tittade förvånat på mig och log. Ingen sa något, vad skulle de säga, de pratade Farsi och förstod inte ett ord av vad jag sa.

Jag provade på engelska och gjorde lite gester mot sittbänken. De log igen och nickade. Jag satte mig ner hos de blyga kvinnorna och försökte att inte tänka på hur obekväm jag kände mig.
De var späda, bar huckle och byxor i syntetmaterial under de långa kapporna. Deras fötter var nakna i plastsandaler och deras ögon var undfallande. Det lilla barnet däremot tittade nyfiket på mig och sträckte ut handen för att känna på min arm. Det är något underbart med barn, de är liksom isbrytande. Direkt när jag visade mig vänligt sinnad mot barnet så tinade mammorna upp. Jag pratade på så gott det gick, och pekade och viftade och de gjorde samma sak tillbaka.

Vi förstod inte vad vi sa till varandra men på något sätt så var det ändå en kommunikation. Det var ju inte så himla svårt!  Vi kunde i alla fall skratta på samma sätt. Helt plötsligt var jag omringad av ett tiotal barn som också ville skratta och ta på mig.

Några barn kom med fler kakor och lade i en hög på bordet, ingen verkade intresserad av att äta. På min handväska fanns en bild på en uggla och jag pekade på den och sa Uggla! Oggla, svarade genast alla ungar. Då fortsatte jag att peka på mitt halsband, mitt hår, mina glasögon och hela tiden härmade de mig.

Det var så rörande att se deras iver att stå närmast mig att säga rätt, att vara till lags. När jag började sjunga Imse, vimse spindel blev jag själv förvånad. Här satt ängsliga jag  och sjöng rakt ut med både barn och vuxna omkring mig. Några hade trängt sig upp i mitt knä och det blev svettigt och trångt. Hela tiden pågick kaoset runt omkring.

De flesta barnen var barfota och många var mycket små.  De snodde runt vuxenbenen och varandra, till synes utan tillsyn på det klibbiga golvet. Såklart att golvet var klibbigt, de dricker the med mycket socker. Då blir det så.

När vi fick höra att det städades endast varannan dag så stannade jag och Johan för att hjälpa till med städningen. Klockan var halv åtta på kvällen och lokalen skulle låsas. Då kommer det helt plötsligt en buss med ännu mera flyktingar. Varifrån vet jag inte, men det blev en himla fart i köket, de skulle packa matpåsar till de nyanlända.

Väl utanför byggnaden slogs jag av hur många som stod och rökte. Det är en ovanlig syn i Sverige idag. Många barn var även utanför i mörkret och sprang bland buskarna. Det var ju förenat med direkt livsfara eftersom både bilar och bussar körde upp utanför entrén.

Vi åkte hem under tystnad. Vi satt i soffan tysta. Jag var faktiskt tyst i flera dagar. Sen blev jag förbannad! Imorgon ska jag förklara vad jag gjorde åt det…/Peggy


tisdag 16 februari 2016

Kavaljeren


Det har varit en fantastisk kväll i Lenzerhide, nu är det natt och vi gungar runt i strumplästen på köksgolvet till Harry Belafonte som sjunger Island in the sun.
Jag tror att den där sista hutten blev lite för mycket för honom för han verkar väldigt trött! Hans huvud vilar tungt mot min axel och jag drar in doften av hans hud, den är underbar!

Vi har fått rå om varandra hela kvällen och snart ska vi gå och lägga oss men jag vill dra ut på den här dyrbara stunden. Hans andhämtning saktar ner och han börjar kännas tung, tänk om han somnar?
Jag får nog hjälpa honom i säng nu men det gör inget, det gör jag så gärna.

Vi möttes för tolv dagar sen och det var kärlek vid första ögonkastet, iallafall för mig. Vi har varit nästan oskiljaktiga sen dess och varje dag upptäcker vi nya saker om varandra. Det är intressant och spännande att lära känna en person som jag bara har sett på foton på datorn och inte haft möjlighet att träffa förrän nu.

Han har ett leende som kan få vilken kvinna som helst att dåna och hans ögon är intensiva, kloka och blå. Han har en perfekt kropp, även om han är i kortaste laget för mig och han är nästan flintskallig, men det är bara charmigt i den åldern. Han heter Tor.
Jag gillar det, det är rejält och bra. Min pappa heter också Tor, konstigt sammanträffande! Han är väl kanske inte direkt rejäl, men bara vi får tid på oss att lära känna varandra bättre kommer han att växa in i rollen.  Jag måste ju också försöka anpassa mig men jag tycker nog att han har en hel del att lära sig, om man säger.


Han har ett glatt humör, men det kan snabbt svänga mellan dur och moll. Speciellt när blodsockret sjunker, men sådana problem är ju lätta att lösa med en god middag. (Tyvärr är han lite för förtjust i flaskan, det måste jag ta upp med honom senare).

Vi har långa intressanta diskussioner när vi går promenader om dagarna, runt den lilla sjön som nu är isbelagd. Han tycker mycket om när jag sjunger svenska visor för honom.
Många andra turister är också ute på tur och jag skulle vilja åka skidor men har för ont i ena knät. Han verkar vara helt kry i kroppen men är för otränad för skidor. Det är verkligen synd, för det är så underbara skidbackar här. Tor testade en sådan där träkälke förra veckan som både unga och gamla åker här men han blev inte överförtjust.


Imorgon efter frukost hade vi tänkt hitta på något spännande, om vi inte är för trötta, det blev ju rätt sent ikväll. Vi gör nog en bilutflykt och äter lunch på restaurang. Kanske testar vi den goda schweiziska osten och korven.

Lenzerhide fredheimfotos.ch

Det gäller att göra det bästa av tiden tillsammans för snart ska jag resa hem till Sverige.  Jag vet inte hur jag ska stå ut att skiljas från honom men vi har redan bestämt att träffas till sommaren och till dess får vi använda Skype.

Han är verkligen för go´, mysig och spännande min kavaljer./ Peggy

Leon Tor Picco, tio veckor och farmor
Mitt yngsta barnbarn

måndag 15 februari 2016

Det viktigaste jobbet jag haft

När jag gått ut gymnasiet i Köping ställdes jag inför ett svårt val.

Nybakad undersköterska 
Jag var 18 år, hade precis fått ett heltidsjobb som undersköterska och ville skaffa egen lägenhet. Samtidigt blev mamma erbjuden en utredning på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn. Hon skulle vara där i tre månader. Vem skulle då ta hand om Bröderna Bus?
Min syster hade både jobb och en femåring att ta hand om.
Jag behövde verkligen en inkomst och mamma behövde verkligen mig. Kompromissen blev att jag tackade nej till fast arbete och kommunen erbjöd en ynklig kompensation för att jag skulle klara sommaren. Så jag flyttade hem igen och tog hand om hushållet.
  
Det är det viktigaste jobbet jag haft. 
Det svåraste var nog att få pojkarna att hjälpa till med bärplockningen som vi alla tyckte var skittråkigt. Sen skulle jag ju koka saft också. Mamma hade sagt att man inte behövde så mycket socker när man använde en Saft Maja, vilket resulterade i att saften jäste, och plastflaskorna exploderade i matkällaren!  

Att mamma klarade av att lämna mig hela sommaren med pojkarna och huset förvånar mig än idag. Men jag hade stöd av min syster förstås. Hon fanns ju alltid för oss och kom tuffande i sin gamla PV som man startade med en skruvmejsel. 
Hon var då 23år och mamma till Linda som var 5 år.  Irene tyckte att vi skulle överraska mamma och renovera lite hemma. 

Linda och Irene
Vi började med köket som hade väggar med brädmönstrad vinyltapet och plastklädd masonit ovanför diskbänken. Irene lyckades köpa blått, blankt kakel till ett bra pris och 2 rullar vinyltapet. Den ena väggen gick bra att tapetsera, men  bakom dörren envisades tapeten att ramla ner. Det var den sista tapetbiten vi hade så vi hängde ut den till tork genom köksfönstret. 
Det otroliga var att självaste färghandlare Hagström cyklade förbi och kände igen tapeten som fladdrade mot väggen. Han undrade förstås vad som stod på. Vi berättade att tapeten ramlat ner flera gånger fast vi har limmat så bra. 
Jaha, vad är det för vägg då? undrade han och klev av cykeln. Han kom in och konstaterade att spånskivan vi limmat på sög i sig allt limmet och behövde grundmålas först!

Kusiner i det fina köket
Sen kaklade Irene och hennes kille Lasse. 
Ett mörkblått avlångt kakel som Irene köpt på byggvaror och fått ett riktigt bra pris på. Det blev nog snålvarianten på kakelfix för nästa dag hade många bitar ramlat ner och det var bara att börja om. 
Men till slut blev det slitna köket väldigt fint! 

Med gott självförtroende fortsatte jag att renovera i trappen till övervåningen. Jag ville måla om de blekgula väggarna. Men först skulle väggar och tak skuras. Jag och brorsorna hjälptes åt med målartvätt och borstar. 
Viktigt! Skölj med rikligt med vatten!  
Ja, det hade jag minsann hört. Vi bar upp hinkvis med vatten som jag sköljde väggarna med, Lasse låg på golvet och sög upp vattnet med en svamp. Rent skulle det bli! 
När jag sen gick ner för att sätta på potatisen så hörde jag ett droppande ljud…. 
Det kom från vardagsrummet. Golvet var blött och takpappen hängde ner i mitten, säkert en halvmeter. Jag fick panik förstås! Fram med hinkar, stol och en kniv. Jag stack hål på pappen och det forsade ned brungult smutsvatten. 
Just den renoveringen blev mamma inte så glad åt.

Jag hade sparat 1200 kronor av mitt studiestöd till körkortet.  
Vi hade ju aldrig haft bil i våran familj men jag fick möjlighet att övningsköra med en god vän. Han hette Torbjörn och körde posten den sommaren. I hans gråa Saab V4 (med frihjul) lärde jag mig köra bil. 
Han hade ett fantastiskt tålamod och pekade med hela handen när jag skulle svänga, jag hade svårt med höger och vänster. Teoriprovet klarade jag på första försöket och uppkörningen på andra. Utan en enda lektion lyckades jag få körkort! Tack vare Torbjörn och mina mycket förväntansfulla bröder.

Jag hyrde sedan Saaben och vi kunde åka på badutflykter. Mamma visste inget om detta och jag ville överraska henne. Den 16:e augusti 1977, på hennes 44:e födelsedag, stoppade jag in pojkarna och en marsipantårta och åkte hela vägen till Nynäshamn. 
Jag som är världsberömd i min familj för total avsaknad av lokalsinne hade Tor-Arne 15 år som kartläsare. Han höll kartan upp och ner. I baksätet tjafsade Sven och Lars som vanligt, det var en varm dag och flera timmar i bilen. 
Men jag glömmer aldrig minen på mamma! Hon var så brun och fin och utvilad. I sin gröna sommarklänning kom hon gåendes med bad kassen slängd över axeln, och kände först inte igen oss. Det var ett mycket kärt återseende, efter nästan 3 månader utan sina barn!

vänster: Mamma blev riktigt överraskad när hon kom hem
mitten: På trappen. Peggy, Lasse, Sven, mamma
höger: Emil och mormor

Aira Anelma Fredheim har 5 barn, 16 barnbarn och 7 barnbarnsbarn. Alla hann inte träffa denna fantastiska människa. Hon dog 1989 endast 56år gammal./Peggy

fredag 12 februari 2016

Tonåren

Jag behövde uppmärksamhet, jag ville göra roliga saker. Rita, måla, sy, spela och sjunga.   Hela tiden var huvudet fullt av påhitt. Jag var helt övertygad om att jag skulle kunna förverkliga mina idéer. Och jag gjorde det, på mitt sätt och med det jag hade tillgång till.

Morbor Esko, Lena och Marianne ar publik 
Mamma sa aldrig nej om jag ville sy på symaskinen, klippa sönder några gamla brallor som låg i källaren eller när jag bakade konstiga gröna kakor till min 11 års fest.
Hon blev aldrig irriterad när jag kom in i köket med hatt och lösmustasch och spelade upp en sketch, helt spontant när vi hade kaffefrämmande.

Hon uppmuntrade mig att spela piano, det hade varit hennes egen barndomsdröm. Vi hade förstås inte råd att köpa ett piano, så hon hyrde hon ett.

Hon sa inte nej när jag bönade och bad om att få köpa en gitarr när jag gick i sjuan. Den kostade 350 kr och brorsan behövde nya fotbollskor.
Den månaden räckte inte socialbidraget.
Jag var så himla glad för den där gitarren så jag ställde upp i en talangtävling på skolan och vann. Gitarren finns kvar, lappad och lagad och väl använd.

Glada mamma
Hon sa inte nej när jag ville färga batik eller sy maskeradkläder eller penselmåla tandemcykeln eller smälta stearin och gjuta livsfarliga ljus.

Hon var ensam med fem barn och hon sa inte nej. Jag tyckte det var självklart då, nu förstår jag att det var ganska otroligt! Vi hade så lite och vi hade så mycket!

När jag var tretton var brorsorna 6, 8 och 10 år och jag hade blivit moster. Det var ofta gapigt och bråkigt hemma, mamma orkade inte riktigt med oss ungar. Hon hade kronisk nackvärk efter åren på fabriken och den ständiga oron för ekonomin.

Lars och IngaLisa Lysén
Jag var mest med min kompis Titti och vi hängde mycket i Missionskyrkan och ungdomsgänget där. Jag började redan som nioåring i scouterna.
Mycket roligt och tokigt har jag fått uppleva genom SMU, tack vare alla vuxna som osjälviskt ställt upp genom åren som ledare på hajker, scoutläger, utflykter och skidläger. Jag har fått känna mig sedd och betydelsefull,

Tänk det där skidlägret vi åkte på till Älvros.
Jag hade lånade träskidor med stålkanter och låga fästpunkter. Syrran hade sytt en outfit i rött täckjackstyg och stickat en dalamössa med blommor på. Jag var nöjd och såg väl ut som en rysk docka.
Däremot hade vi ingen resväska så jag sydde en jättestor trunk i slöjden. Det var förstås idiotiskt för den fick inte plats bland väskorna i bussen utan fick ligga i mittgången som en död ko. Alla trampade på den för att komma ut.
Första dagen i backen blev ett trauma för två trettonåringar med för långa skidor. Först klara av att åka uppåt i liften och sedan försöka åka neråt.
Vi tog helt enkelt av oss skidorna och gick ner!/Peggy


torsdag 11 februari 2016

Syskonskaran och min barndoms somrar

Förutom syrran så har jag tre yngre bröder.  Vi hade det bra i vårt hus med stor hörntomt.
Irene och jag
Pappa var praktiskt lagd och gjöt en låg mur runt tomten med ett vackert järnstaket. Vi hade två grindar med betongstolpar och på varje stolpe stod en kruka med blommor på sommaren, nu står två av krukorna på min trapp.
Han byggde gungställning och sandlåda och vi hade en härlig trädgård med mycket bärbuskar och fruktträd. Det var en idyll för små barn att springa runt på gräsmattan och ligga under plommonträden i augusti och äta sig mätt på stora, söta plommon.
På vintern gjorde pappa skidspår runt på tomten och vi skavde runt, runt på våra träskidor.
Jag minns att jag brukade hänga på staketet och lipa åt ungarna utanför om vi var osams. Det fanns många barn på vår gata, men väldigt få som hade bil. Vi lekte därför ofta på gatan med lådbilar eller åkte spark på vintern.

Jag och pappa 89 år

Längre upp på gatan bodde en familj med 4 pojkar som var ganska stökiga. Den äldsta hette Kurt och var snällast. Han var äldre än syrran.
En dag följde en av pojkarna, Krister, efter mig till affären. Jag hade 10 öre och skulle köpa mig ett Bugg. När jag kom ut från Tuna Mat o Bröd så stod han där och hängde på styret och ville att jag skulle dela med mig.
Nej, sa jag, jag har bara ett tuggummi. -Ja men vi kan ju dela , vi är ju nästan syskon, sa Krister. Du är väl inte syskon med mig! sa jag irriterat. -Nä, men Kurt är, sa han. Vet inte du att han är din halvbror? Jag blev jättearg för att han så fult försökte lura mig att dela med mig av mitt godis. Jag cyklade hem med gråten i halsen och berättade för mamma.
Hon förklarade, att ja, det var verkligen så. Kurt var vår pappas son som han fått innan han träffade mamma.
Jag tyckte det var så otroligt konstigt, vi hade bott grannar hela livet och allt! Men pappa ville inte att vi skulle veta att Kurt var vår halvbror, fast Kurt själv hela tiden visste att hans riktiga pappa bodde längst ner på gatan. 

Äktenskapet mellan en stolt storstadsfinska och en bondkille från Norge blev inte helt lyckat. Det blev ofta stormar i ett vattenglas, mamma var trött av ständiga graviditeter. 
Efter 5 barn och 3 missfall var skilsmässan ett faktum. Mamma var då 35 år vi barn mellan 1-13 år. Jag var nio. En skilsmässa var ovanlig 1968, jag kände ingen som hade skilda föräldrar. 
Pappa flyttade till 1 rum och kokskåp, betalade underhåll för 6 barn och hade inte möjlighet att avlasta mamma någon helg. Ibland var vi hos honom några timmar en lördag i månaden och åt alltid på Epa restaurangen, alltid köttbullar och potatis.

Mamma och bröderna bus
Nu fick vi verkligen hjälpas åt hemma, värst var det för syrran som gick i sjuan och hjälpte mamma med trappstädning, det var väldigt tungt och slitsamt. Jag passade brorsorna i parken utanför. 
På lördagar jobbade mamma i Folkets Park som servitris och syrran passade oss yngre. 
Det var tungt att bära upp sovande småbröder från soffan till sina sängar.

En gång smet syrran ut när hon var skulle barnvakt, hon mutade mig. Om jag lovade att inte berätta för mamma så skulle hon köpa med korv och mos när hon kom hem. 
Jag som var väldigt mörkrädd vågade inte vara uppe vid teven ensam. Jag låste alla dörrar och gick och lade mig på övervåningen. 
Naturligtvis hörde jag inte när hon kom hem. Hon hade ingen nyckel och fick till slut krypa in genom ett smalt källarfönster med sin korvpåse. 

Irene och mamma
Hon var väl fjorton och jag tio år. På söndagsmorgnarna smög vi ner i köket och hoppades att mamma skulle haft med sig någon godsak från restaurangen. En gång stod två cocktailglas på hög fot med fruktsallad, vaniljkräm och ett körsbär på toppen. Det var den finaste dessert jag någonsin sett.

Att passa på en lillebror hörde till vardagen. Speciellt Sven som var yngst. 
Sven 2 år
En gång lämnade jag in honom hos grannfrun längre upp på gatan. Hon hade inga småbarn. Efter några timmar gick jag och hämtade honom. Han hade gjort i byxan och Fru Wallman hade tvättat rent och satt en handduk mellan benen på honom. När mamma fick se det blev hon inte glad, kan jag säga. Hon var finsk och stolt och tyckte inte om att be om hjälp, fast hon så väl behövde den. Jag hade fått en uppgift att sköta och det dög inte att slingra sig undan. 

Mamma bjöd alltid på sig själv och det hon hade. Hon bakade fantastiska bullar och hon bakade många. Sen öppnade hon köksfönstret och bjöd alla ungar på bulle och saftsoppa. 

Det saftades och syltades en massa i min barndom. Vi hade jättestor hallonhäck och alla vi barn fick en mugg att plocka i. Speciellt om det skulle till att regna, då ropade hon med sin finska brytning:- Skynda er ut ungar och plocka av hallonen innan de regnar i backen!

Det var min barndoms somrar, bärplockning, bråkiga bröder, hänga över staketet med en färsk limpmacka i handen, Carina på andra sidan gatan, mamma som gav order i köksfönstret, en blå minicykel och träskor./Peggy




onsdag 10 februari 2016

Jag är så glad

Glada jag
Jag skuttar fram över asfalten, växelvis hoppar jag på ett ben. Min rutiga skolväska dunkar mot ryggen och ena knästrumpan har glidit ner på vaden.
Skolgården är tom. En glaskula glimmar till under en buske och jag böjer mig ner och tar upp den. Jag är så glad! Idag ska mamma komma hem från BB. Allt ska bli som vanligt hemma. Ingen hemsyster behöver komma till oss styra och ställa.

Jag har efter mycket tjatande och bönande fått lov av pappa att följa med i taxin in till lasarettet och hämta hem min nya lillebror.
Pappa har skrivit i den lilla blå boken och frågat fröken Lund om ledighet sista timmen. Pappa har aldrig skrivit i den blå boken förut. Fröken har svarat att jag är enträgen, jag tycker det är ett konstigt ord. Det betyder säkert något bra, för jag fick ledigt.
 Jag är så glad!

Det känns jättekonstigt att vara alldeles ensam på skolgården och jag skyndar mig mot hörnet av gymnastikbyggnaden. Där bakom buskarna går trappen ner mot gatan. Det är sådana där långa trappsteg i asfalt och kullerstenskant så jag stannar till och tvekar. 
Visserligen är jag längsta tjejen i klassen men mina 8-årsben är för korta för att ta ett kliv på varje trappsteg. Jag börjar hoppa jämfota. Jag är så glad! 
Gymnastikläraren dyker upp i trappen och jag blir överrumplad. 
Jag tror att han är sträng och kanske undrar vart jag ska mitt på dagen. Han skrattar åt mig och frågar om jag fått bakläxa? Jag vet inte vad bakläxa betyder och känner mig jättegenerad så jag svarar: -Ja, det har jag och jag ska få följa med och hämta min lillebror på BB!
Sen niger jag och springer fort ner mot gatan. Fy, det var läskigt att möta en magister alldeles ensam.

Peggy 8 år
Nu känner jag att det är bråttom. Det är bara två kvarter hem men hela magen är i uppror och jag mår nästan lite illa. Tänk om jag blir åksjuk? Jag blir ju det så lätt. När vi ska ta bussen ibland så blir jag åksjuk redan när bussen bromsar in och det pyser. Jag småspringer på vänstra trottoaren längs Karlbergsgatan mot våran gata. Tänk om jag kanske kan få köpa en glass i lasarettskiosken, en Cassatapinne. Tanken på att få se min lillebror och den där glassen gör att jag ökar takten.

Flämtande springer jag förbi Fru Glatter med den prydliga trädgården, hon ligger på knä i rabatten. Hon tittar upp och jag vinkar hastigt och fortsätter de sista 75 m till vårt hus längst ner på gatan. Jag stannar tvärt vid stora grinden och tittar efter pappas cykel, han är redan hemma! Jag öppnar grinden och sneddar med två skutt över sandlådan. Hurra, jag är hemma och snart kommer taxin som vi ska åka med!

Jag saktar ner runt hörnet och tar trappen i tre kliv, jag greppar dörrhandtaget i farten och vill öppna ytterdörren fort. Jag är törstig, kissnödig och väldigt ivrig! Dörren är låst!

Jag ringer på och väntar, varför har pappa låst dörren? Jag ringer på dörrklockan och ropar att pappa ska öppna, jag är här nu! Inget svar, inte ett ljud inifrån. Jag går sakta nerför trappen och runt huset mot baksidan. Jag räknar som vanligt stenplattorna på gräsmattan när jag går mot terrassen. Har jag tur så är bakdörren olåst. Det är den inte. Jag kikar in genom fönstret och ser babykorgen på vardagsrumsgolvet. Det är våran tvättkorg av masonit som pappa gjort en stålställning till. Mamma har av ljusblå nylon sytt ett ljuvligt draperi som går ända ner till golvet. Den är bäddad och klar. Men var är pappa? Jag går med tunga steg nu, det känns inte bra. Inte alls….

Som ett sista försök testar jag källardörren och den är olåst. Jag går genom det skumma källarrummet och det är obehagligt tyst. Jag ropar igen men ingen svarar. Jag sparkar på tvätt som ligger i källartrappan när jag går upp till hallen. Det är ingen hemma det känner jag på mig. Men pappas cykel är ju hemma! Jag ropar och letar överallt.

Till slut sjunker jag ihop på en stol i köket. Jag stirrar ut genom fönstret och tårarna svider bakom ögonlocken. Han har åkt ifrån mig! Jag är varken törstig eller kissnödig längre. Jag är så besviken, jag är så ledsen, jag är så arg!

Jag sitter på stolen så länge att rumpan domnar bort. Jag känner mig tom som trasig ballong.

Så plötsligt hörs ljudet av en bil som stannar utanför. Jag har ingen lust att titta ut, jag vet inte ens om jag orkar resa mig. Nyckelknippan skramlar i dörrlåset och sen mammas välbekanta röst. -Hallå, Peggy är du hemma?

Då rusar jag ut i hallen och där står mamma med min nya lillebror och håller ut handen mot mig.
-Jag är hemskt ledsen att det blev så här! säger hon. Jag lägger armarna om henne och borrar in ansiktet i hennes mage. Jag snyftar och snorar. Sen tittar jag på den lilla rosiga bebisen som ligger inlindad i en filt.

Sven 1 år
-Åh, han är så söt! hulkar jag. Ja, han ska heta Sven, säger mamma. Det har Irene bestämt, efter Svenne Hedlund i Hep Stars

Pappa kommer in. Han tittar på mitt rödgråtna ansikte. -Jag kunde ju inte vänta, säger han. Taxin kom tidigare än vi bestämt och jag var tvungen att åka utan dig.

Jag är åtta år. Jag är så besviken./Peggy

tisdag 9 februari 2016

Bruksort med växtvärk

Hallstahammar
Jag föddes en kall januaridag 1959. Min syster Irene var då 4½. Vi växte upp på Åkervägen i Hallstahammar, bruksorten som hade växtvärk på 50 och 60-talet, och där Tore Skogman växte upp. Nästan alla som kom till Hallstahammar kunde få jobb på fabrikerna Bulten eller Kanthal.

Stålverksindustrin växte hela tiden och min pappa Tor blev smältare på Kanthal. Fabriken såg till att det byggdes bostäder, både lägenheter och villor, och lånade även ut pengar till arbetarna för insatsen på hus. 

vänster bild: Arbetare      mittenbild: Pappa Tor           höger bild: Åkervägen 12
På så vis kunde mina föräldrar köpa ett visningshus för 60.000, insatsen var på 6.000 och det lånade Kanthal ut mot löfte om att pappa skulle jobba kvar i minst 10 år! 

Det fanns inte nog med arbetskraft, så personal från Kanthal for ner i Europa för att ragga arbetslösa. 
Italienare, Jugoslaver, Österrikare, Letter, Finnar, Norrmän ja alla var välkomna till Hallstahammar. 

Männen kom först i bussar. Det upprättades baracker på ett stort område där arbetarna fick bo till en början. Efter en tid kom familjerna efter. Det var en spännande tid för oss barn. 
1962 var det 12000 invånare i Hallsta, och var tionde var utlänning, var tredje arbetare var från andra länder
Min pappa kom från Nordnorge och min mamma Aira från Helsingfors. Hälften av barnen i vår skola var utlänningar, det var inget konstigt med det. Det konstiga är väl att jag räknar mig själv som svensk för att jag är född i Sverige. Vi pratade ju också svenska hemma. 

Mamma Aira
Min mamma var tvåspråkig så någon finska var det inte tal om att vi fick lära oss, det tycker jag är tråkigt. Mamma fick ofta hoppa på cykeln och sticka iväg för att tolka åt någon finska som skulle till doktorn. 
Inte alla hade lätt att lära sig svenskan, speciellt inte om de jobbade många på samma avdelning som pratade sitt hemspråk. Det fanns både Finska föreningen och Italienska klubben i Hallsta, dit man sökte sig för att känna sig hemma. 

Många kvinnor fick också jobb på fabriken och i en del familjer valde man att jobba i treskift för att tjäna ihop mer pengar.  Nu hade en vanlig arbetare möjlighet att bygga upp en dräglig tillvaro. 

En ung Tore Skogman

Båda mina föräldrar drabbades på olika sätt av andra världskriget.
Tyskarna ockuperade Norge och det var ont om mat, pengarna förlorade sitt värde och det fanns inte heller mycket att köpa. Pappa som var ett av nio barn följde tidigt med ut på fjorden för att hjälpa till med fisket. 

Mamma som växte upp i en fosterfamilj hade tur som fick en sådan snäll fostermor. Det fanns varken grönsaker eller frukt och hon led av så svår blodbrist att hon tvingades äta rå lever. Det hände att de fick slänga sig i dikena, på väg till skolan, när de tyska bombplanen kom. 

Pappa valde att sticka över till Sverige innan han blev inkallad. Han jobbade några år i de Norrländska skogarna, mamma kom till Sverige som nittonåring. 

På grund av den enformiga kosthållningen under krigsåren så växte jag upp med något annorlunda matvanor. Hos oss åt vi blodpudding med sirap, stekt torsklever, morotslåda, makaronivälling och limpmacka med lingonsylt. Nästan aldrig grönsaker.

Klass 1, Tuna skola
Första gången jag serverades blodpudding och lingonsylt i skolan började jag grina. 
Vi var många som grinade i matkön av olika anledningar. Vi hade så olika vanor och smak. Det var inte alltid så lätt med omställningarna till svensk husmanskost om man var en klen liten italienare i   nylonskjorta som var van vid pasta och vitlök. 

Jag minns mat och korvbussen som åkte ut till barackerna två gånger i veckan och sålde kryddstark mat till de invandrade arbetarna. Hade man tur och var på rätt plats så kunde man kanske få gå ombord och lukta lite… /Peggy



måndag 8 februari 2016

Peggy Fredheim Ekström presenterar sig

Jag är:
Peggy Fredheim Ekström
  • tjej och kvinna
  • Norsk och Finsk och Svensk 
  • nyfiken, otålig, praktisk och en drömmare
  • även hustru, mamma, syster, mormor och farmor 
  • undersköterska, dekormålare och inredare 
  • volontär på Barnen på Selma
Jag heter Peggy och bor i Stöpafors.
På många olika platser har jag bott, men ingen lika vacker som Klättebo i Stöpafors
Jag är vattuman och kanske just därför så hämtar jag kraft och inspiration från Fryken som jag ser från mitt arbetsrum.
Allra bäst är utsikten när Bengtssons kossor lunkar fram ute på ängen, stannar till, tuggar och svänger med svansen, då känner jag mig lyckligt lottad!

Klättebo Stöpafors
Familjen består av min man Johan, våra fem barn och tre små barnbarn. Alice, 15 år, är den enda som bor kvar hemma.

Det känns otroligt tomt när barnen flyttar och jag har upplevt det många gånger nu. Dessutom bor de långt, långt bort.
Joel är bonde och bor 100 mil norrut, på en gård i Norge.
Johannes är fotograf och bor 180 mil söderut, i Lenzerhide Schweiz.
Maja bor i Stockholm och Anton går musikergymnasiet Vänersborg.

Joel, Anton, Maja, Alice och Johannes
Det är både roligt och oroligt att ha barnen utspridda. Det ger möjlighet till att resa och stanna länge, men också att ses väldigt sällan. Att träffas kräver planering och det är nästan omöjligt att träffas allihop på en gång.

Skype är fantastiskt, jag kan prata och sjunga med barnbarnen på distans så att de inte glömmer mig.
I skrivande stund så är jag i Stockholm hos underbara Juno 3 år, igår lämnade jag superglada lille Leon 10 veckor, när jag reste ifrån Schweiz och i julas var jag hos busungen Alfred 1½ år i Norge.

Leon, Alfred och Juno
På grund av utbildningar och jobb så har familjen flyttat en hel del. Vi flyttade från Hallstahammar där de två första barnen föddes, -81 och -85, till Örebro där Maja kom -89. Vi bodde i Östra Ämtervik -98 när Anton föddes och vi var nyinflyttade i Norrköping när Alice kom år 2000.
Det är ett stort spann på nitton år mellan äldsta och yngsta barnet och jag kan nästan inte fatta hur mycket som har ändrat sig genom åren. Både när det gäller BB vistelser och skötsel av små barn, men tur är väl det!

Jag är en praktisk person och vill gärna använda fantasin och händerna. Mitt första yrkesval blev därför inte riktigt rätt, jag valde vårdlinjen.  
Vem kunde välja musik, måleri eller andra estetiska ämnen som gymnasieutbildning på 70-talet ? Ingen!
Som undersköterska kunde jag få ett arbete och en inkomst direkt efter skolans slut.
Jag är glad att jag ändå jobbat inom vården i 12 år, de sista åren på akutmottagningen Örebro regionsjukhus.

Min första tjänst var på psykiatriska kliniken i Västerås.
Det blev en chockartad inledning på vuxenlivet. Jag var 18 år och blev satt som extravak åt svårt psykiskt sjuka personer och missbrukare.
Behandlingen för depression var bland annat elchocker som man gav nere i källaren 3 ggr i veckan, jag tyckte det var mycket obehagligt att köra medvetslösa patienter ensam i hissen upp till avdelningen. Jag var ung och oerfaren och upplevde att patienterna kom i andra hand, kaffekokning och städning var det viktigaste. 
Jag ville prata och lyssna och förstå, men detta ingick inte i jobbet.

Miljön var enkel och färglös. På arbetsterapin i källaren återanvände man röntgenplåt för att klippa ut schabloner med små fina saxar som från ögonkliniken.
En helg när jag jobbade tog jag med mig färg och schabloner.
Jag målade en bård av blommor runt väggarna i avdelningsköket. En patient höll i stegen och en annan i färgburken. Sen hängde vi upp nya gardiner som jag sytt hemma, i kraftig fröskalsbomull med blå snedslå och schablonblommor.

Det var så det började, mitt målande….
/Peggy