tisdag 22 mars 2016

Glad Påsk

Sunnebloggen tar påskledigt och återkommer med nya intressanta bloggare efter påskhelgerna.
Tills dess önskar vi dig en Glad Påsk, med den här fina bilden på några påskkärringar och påskgubbar från Regnbågens förskola.

fredag 18 mars 2016

Världen ändras...

Hej
Detta är den sista krian i det två veckor långa 'arbetspasset'. Det kan nog vara lagom att sluta nu. Risken, om jag skulle fortsätta, är väl annars att jag skulle bli konverterad till en surgubbe som bara letar inspiration till saker att skriva inlägg om. Och det verkar ju lite onödigt. Bättre är att ta en promenad i det vackra vårvädret.

Man kan undra hur sommaren tänker sig att bli i år. Det känns ju som om klimatförändringarna börjar få rejäla effekter. I.o.f.s. så ligger nog Sunne väldigt bra till. Naturen är lagom bucklig så att avrinningen är bra, men det är inte så mycket branta berg så att den blir onödigt kraftig.

Lite konstigt är det dock att så många vill bo 'sjönära' numera, det verkar som om mannaminnet av översvämningar är mycket kort. Risken är att boendet stundtals kan bli onödigt sjönära.

Men, som sagt, vi bor rätt bra till. Det är värre vid kusten och vid Vänern. Men varmare och blötare lär det väl. Man kanske skulle börja fundera på att provodla lite mer sydländskt, stundtals ser ju gräsmattan ut som en lämplig plats för risodling.

Husen vi har är knappast byggda för det framtida växthusklimatet. Det kommer kanske att bli en utmaning att fundera på hur vi ska kunna vårda äldre trähus. Och hur man ska bygga nytt.

Vi har det nog ändå väldigt bra förutsättningar för framtiden, men det kanske kommer att komma många klimatflyktingar från sydligare länder hit. 

Världen ändras, och man är så illa tvungen att ändras med den.
Det finns inget alternativ, liksom.

Torbjörn/

torsdag 17 mars 2016

Vi råkade stanna kvar i Sunne...

Hej
Varför flytta till Sunne? I mitt fall så är det rätt enkelt, men nu är det ju sådär 25 år sedan, så jag har hunnit komprimera minnet en del:

Min farfar hade trädgårdsmästeri. Efter att han dog så hade vi huset som sommarstuga.
Så blev det så att vi var här väldigt ofta och en gång när vi var här så råkade vi inte åka tillbaka.

Men rent allmänt så: det finns massor med vacker natur. Gillar man massor med vacker natur så är det ett bra ställe att bo på.

Det finns ett helt utmärkt bra bibliotek. Man kan gå och kika på hyllan med 'nya böcker från kulturrådet'. Där finns det ofta riktiga höjdarböcker man inte skulle sett annars.

Så är Sunne rätt kulturellt också. Det händer en massa. I kulturveckan så händer det väl nästan lite väl mycket på en gång, man har inte en chans att gå på allt man skulle vilja.
Kulturen borde kommunen odla mer, det är Sunnes USP, som marknadsförare brukar säga.
Det fanns teater i gymnasiet förr, synd att det försvann.

Fryksdalsbanan är tämligen så nödvändig, speciellt om man jobbar på någon annan ort.
Dock verkar tidtabellsläggarna glömt att folk kan vilja komma på besök TILL Sunne på helgerna. Ja, det finns sådana. Och det är kanske bland dessa vi kan hitta nya innevånare.

Att många ungdomar vill flytta någon annanstans för att studera och så, är helt naturligt och det spelar knappast någon roll hur stor orten är som de är uppväxta i.
Huvudsaken är att de har fått goda minnen med sig och gärna vill flytta tillbaka när det är äldre.

Nu har vi ju redan fått en massa nya innevånare med flyktingar som kommit hit.
Kan vi få dessa att stanna så hjälper det till att plana ut ålderspuckeln.

/Torbjörn

tisdag 15 mars 2016

Om Höns

Det är bra att ha djur.
Med det menar jag att det är nyttigt för en att ha ansvar för andra levande varelser, man måste se till att de har det bra även om man själv är sjuk eller är trött eller det är nått annat man skulle vilja skylla på. Ungefär som med barn eller föräldrar eller make/maka. Inte så att jag menar 'barn är djur' utan, ni förstår vad jag menar, det är bra att inte bara uppfyllas av sig själv utan att bry sig om omgivningen.

Höns är ett exempel på djur.
På något sätt som människor, fast förenklade. Väldigt personliga när man lär känna dem. En del är fega, en del modiga. En del är dumma, andra smarta.

Fotograf Maria Ohlsson
När man på morgonen öppnar dörren till hönshuset så kommer oftast någon av hönorna ut och ser om det är lugnt. Om så, vågar sig tuppen ut och ropar till det andra att han, modig och så, har kollat läget och att det är grönt.

Om det är något hål i stängslet, lär sig vissa hönor raskt detta medan andra dag efter dag envisas med att köra huvudet i väggen (försöka flyga genom stängslet).

Vissa hönor är väldig bra på att göra sig förstådda: 'vänligen fyll på med mat', 'vattnet är snart slut'. Andra ej.

Alltså, som människor, typ, fast förenklat.
Eller så är det de som ser människor som förenklade höns. Som det stod i någon bok jag läste någon gång: "Hönsägarens uppgift är att bereda hönsen största möjliga trevnad".

En sak som höns åstadkommer, men som inte människor gör, är ägg. Otroligt behändigt. Förutom att vara trevliga så håller de en med käk. Förvånandsvärda mängder så här års. I och för sig inga alls mitt i vintern om man inte (vilket jag inte tycker känns riktigt hederligt) lurar dem med artificiellt ljus.

Sensmoralen av ovanstående kria torde väl vara:
Skaffa höns!
/Torbjörn Wictorin

måndag 14 mars 2016

När allt är nåbart från hela världen...

Hej
Innan pensionen så arbetade jag med it/informationssäkerhet i ungefär 30 år, både med säkerhetsbrister i system och med intrång/bovar&banditer.

En sak man raskt lär sig är att kan något bli fel, så blir det så, förr eller senare. Kan det inte bli fel så blir det det iallafall. Åtminstone känns det så ibland. Det klassiska är att någon säger att 'Det KAN inte gå fel och användarna kommer inte att märka något'. Fortsättningen är uppenbar.

Många av dagens system är byggda för en skyddad miljö, delarna kommunicerar öppet med varandra, förväntande att alla inblandade parter är kända och 'snälla', vilket de ju varit historiskt sett.

Som exempel kan man ta så olika saker som delar av el- och telesystemen och CAN-bussen i en bil. Numera, när det mesta är internetanslutet och nåbart från hela världen, så kan oväntade aktörer titta in.

Att långvariga haverier m.a.p. internet, telefoni, elförsörjning, betalsystem m.m. kommer att inträffa någon gång framöver, det kan man nog räkna med. Det mesta hänger ihop, försvinner elen så försvinner övrig infrastruktur efter en stund. Om jag förstått Post&Telestyrelsens föreskrifter (2015-2) rätt så kan vi räkna med en timmes reservkraft för mobilnäten i Sunne och fyra timmar för det fasta. Inte så lång tid.

Förr så tog samhället ett centralt ansvar för beredskap. Numera ska den som sköter driften i normalläget även göra detta i kris. Exempelvis så har hushållen ansvar för sina medlemmar.
Att man har exempelvis mat, campingkök och mediciner i reserv för någon vecka är nog rimligt.

Det vore intressant att få reda på vad vi som innevånare i Sunne kommun kan förvänta sig av samhället vid en krissituation, och vad vi förväntas ta hand om själva.

Avslutningsvis: man kan inte hetsa upp sig över allting. Det mesta (undantaget saker som delar av sjukvård och brandförsvar) är väl egentligen inte så värst kritiskt, åtminstone sett ur ett historiskt perspektiv. Det är sällan till fördel att rusa runt som yra höns vid eventuellt elände.

/Torbjörn

fredag 11 mars 2016

Pedagogiska visioner som spred sig över hela världen

Hej
En av de kvinnor som betydde mest i Selma Lagerlöfs liv var Sophie Elkan (född Salomon).
Även hon var författare, mest känd för sina historiska romaner. Genombrottsromanen var "John Hall", om en göteborgare av fin familj som fostrades att inte behöva arbeta, men som när han fick ta över faderns förmögenhet blev av med denna och dog utfattig.

Runt sekelskiftet var Sophie mycket populär, men fick hon sig med tiden se sig bli distanserad både popularitetsmässigt och kanske även litterärt av Selma.

Sophies bror Otto arbetade som lantbruksbokhållare på Nääs gods, vilket ägdes av hans morbror August Abrahamson. Selma och Sophie tillbringade ofta somrarna på Nääs.

Där startades med tiden ett slöjdlärarseminarium med Otto som dess första rektor.
På Nääs utbildades Sveriges slöjdlärare och vidareutbildades folkskollärare i slöjd ända fram till 60-talet.

Otto var en häftig gubbe, med pedagogiska visioner som spred sig över hela världen.
Från mängder av länder kom lärare till Nääs för att lära sig hans pedagogiska idéer.

Det var inte utantillinlärning utan elevens utveckling som Otto betonade, undervisningen skulle vara individuell, gå från det enkla till det sammansatta, därmed danande bland annat elevens förmåga till självständigt tänkande och arbete. 

Otto arbetade även aktivt för att främja skolgymnastiken som skulle ske genom lek.

Kort sagt, en stor visionär. Den svenska skolpolitiken skulle kanske behöva en modern Otto som fokuserade på elevernas utveckling av den egna kreativa förmågan till moderna, fritänkande och ansvarstagande unga vuxna, och inte så mycket på prestationsmätande och verksamhetsformalia.

Förvisso "hyvla kärnsidan plan och bästa kant i vinkel", men även funderande på varför och vad man ska ha brädan till.

/Torbjörn

onsdag 9 mars 2016

Om amatörteater och Selma Lagerlöfs berättelser

Amatörteater är bra. Alla kan vara med, oavsett ålder, kön, ursprung och erfarenhet. Dessutom på jämbördiga villkor, sexåring som sextioåring. Och så är det ett tillfälle även för icke-barn att få spontana sig.

Samtidigt så har man ju vissa produktionskrav, d.v.s. det förväntas att man tillsammans levererar en pjäs som publiken får utbyte av. Det innebär att deltagarna, var och en, får se till att lära sig sina repliker, komma på repetitionerna (och för den delen föreställningarna...) eftersom alla är beroende av varandra.

För de flesta är detta knappast ett problem, snarare ställer de för hårda krav på sig själva och får scenfrossa i onödan, så det är viktigt med en ömsesidig peppning inom gruppen. Regissörens huvuduppgift är inte att demonregissera utan att få skådespelarna att känna sig trygga i sina roller. Och åt andra hållet med, förstås.

I.o.f.s. är det väl som livet i stort: på arbetet, i skolan, i en familj.

Egentligen gillar jag bäst att skriva manus. Man har en historia, uppdiktad eller verklig, och gör en pjäs av den. Det innebär att man får göra gedigna bakgrundsstudier för att ha koll på varför att personerna handlat som de gjort. Ofta är det en massa delberättelser som är hopnästade och handlingen måste rätas ut för att bli spelbar. Den måste vara förståelig för publiken, så vad personerna tänker eller känner måste kanske uttryckas  på annat sätt.

Sen får man tänka lite på skådespelarna också: alltför många repliker på halva a4-sidor är inte bra.
Och så måste pjäsen vara lite rolig då och då, även om det i princip är en högst seriös pjäs, annars somnar både publik och skådespelare. Kanske även regin.

Jag är med i Emterviksamatörerna. Vi spelar av naturliga skäl oftast pjäser som bygger på berättelser av Selma eller som handlar om Selma och/eller personer i hennes omgivning. Ofta är hennes böcker väldigt lätta att göra manus av, det är som om hon sett handlingen framför sig i sitt inre och skrivit ned den.

Selmas berättelser står sig väl även idag. Läs!

/Torbjörn

tisdag 8 mars 2016

Sunne har många bra ställen att vandra på

Att vandra är trevligt, speciellt om man går tillräckligt långt så att tankarna hinner börja driva, man kommer in i ett 'meditativt läge' och kan fundera på livets väsentligheter.

Sunne har många bra ställen att vandra , allt efter läggning.
På kommunens hemsida (Uppleva > Frilufts och naturliv > Vandringsleder och naturupplevelser) finns det flera förslag.

Vill man gå längre så är förstås för många den ultimata vandringen att följa pilgrimsleden till Santiago de Compostela, ungefär 3000 km från Sunne, mer realistiskt med start i Saint Jean Pied de Port i södra Frankrike, 780 km.
I Norden har vi förstås vårt eget mål, Nidaros/Trondheim, ungefär  500 km från Sunne.

Lokalt håller vi (vi: deltagare från hembygdsföreningar, kommun, kyrka) på med en led, Fryksdalsleden, längs Frykens östra sida från Kil till Torsby och med tanke att man ska kunna fortsätta till Nidaros. Förhoppningsvis så är den skyltad och gångvänlig till i sommar.

Det är häftigt att tänka sig att denna väg har varit en led för samfärdsel och att människor färdats här i flera tusen år. Pilgrimsled har det förstås bara varit sedan Fryksdalens kristnades på 1100-talet, men handelsväg var det långt innan dess.
Ett minne av detta är alla bronsåldersrösen efter Frykens östra strand.

Efter reformationen så upphörde pilgrimsvandrandet eftersom infrastrukturen, munkboställena, efter vägen försvann. På senare år har det blivit väldigt 'inne' att pilgrimsvandra, förra året var det mer än 260 000 som gick till Santiago de Compostela.
Riktigt så många lär det väl inte bli på 'vår' led.

Nutida pilgrimsvandrare kanske inte går så mycket av religiösa som av meditativa skäl, liksom för äventyret och för att se natur, kultur och människor. Men så har det nog alltid varit.

Den som är intresserad av Fryksdalsleden kan gärna se på fryksdalsleden.se

/Torbjörn

måndag 7 mars 2016

Torbjörn Wictorin skriver på Sunnebloggen

Hej
Sunne är en, i mitt tycke, väldigt lagom ort.

Lagom i så måtto att går man och handlar så träffar man alltid några man känner på vägen.
Lagom i så måtto att går man och handlar så är inte alla man möter sådana man känner.

I och för sig är det väl så att reser man långt långt bort, till någon civilisationens urskog där ingen värmlänning någonsin kan ha satt sin fot, så nog möter man där ändå någon man känner alldeles utanför dörren till hotellet.

Skulle, av någon konstig anledning, inte detta inträffa så är det förstås ytterligare en anledning att försöka lära känna någon där. Denne dyker säkert upp på Konsum när man kommer hem, världen är ofta rätt outgrundlig.

Så det kanske är människor som är lagom, inte orter.

"Lagom" lät måhända tråkigt, jag provar med "trevlig" istället: De flesta människor man möter i Sunne är väldigt trevliga, hjälpsamma och omtänksamma.
Iallafall mot de som de känner. För det mesta även mot de som de inte känner.
Det ingår liksom i konceptet värmlänning, human, att vara mänsklig.

Sunne har ändrats väldigt mycket de senaste fyrtio åren (i och för sig ända sedan befolkningspuckeln på 1880-talet, men det ingår inte i mitt mannaminne). Fram till och med sextiotalet så var det en stor avfolkning, men i och med 'gröna vågen' på 70-talet avstannade utflyttningen och det kom in många 'utsocknes'.

Jag tror att detta har varit väldigt bra för Sunne, det behövs nya människor med annan syn på livet för att det inte ska bli stagnation.

Nu har vi fått många nya innevånare i och med alla flyktingar som kommit hit senaste åren.
Det är förvisso fullständigt eländigt att de har varit tvungna att fly, men de som kommit hit får vi försöka ta hand om så att de trivs, stannar i Sunne och blir en del av vår gemensamma framtid.

/Torbjörn Wictorin, Sunnebo och pensionär

onsdag 2 mars 2016

Har ni någonting i era liv som får ert hjärta att sjunga?

För er som läste mitt senaste inlägg så berättade jag lite om hur det ibland kan vara bra att samla energi för att när det väl gäller använda all sin kraft.

Ett bra exempel var den här veckan när jag skulle arrangera konsert och göra audition i två olika städer under samma dag.

Konserten var ett eget projekt som jag jobbat fram under hösten. Vi har ungefär 150 (!) låtar och medleyn av olika karaktär på vår repertoar på båten, så det har krävts en hel del envishet för att orka bläddra runt på youtube, spotify och söka söka söka inför vad jag ville skulle utgöra min egna konsert.
 Men det har känts viktigt för mig att ha ett eget projekt som dels är kreativt och dels stärker mig som artist. Det är lätt att tappa bort sig själv bland 150 pop, dansband och highway-to-hell-potpurrier i en enda stor schlager-soppa... För att inte tala om audition-situationen, där du 9 av 10 gånger blir obarmhärtigt ratad.

Det var därför med stor glädje som jag, denna februaritisdag, inför 50 glada pensionärer hade en lunchkonsert i Gustav Vasa församling, som ligger precis där jag bor.

Jag hann inte ta några bilder under konserten, eller rättare sagt: Ingen som var där visste hur man använde en smartphone...
Men här kan ni se hur glad jag var efteråt, en lite halvt moloken pensionär, prästen Magnus och min pianist Wojtech i bakgrunden!

En halvtimme efter att sista tonen klingat ut skulle mitt tåg till Göteborg gå. Det var bara att tacka och bocka och springa raka vägen till Centralstationen. Väl framme, skulle jag tjugo minuter senare vara på plats för första sångprovet.
Jobbet jag sökte var för en dinnershow i Göteborg.
Med två minuters marginal hann jag in och det gick bra. Jag fick callback till dansprovet som skulle äga rum nästa dag. Back-packer-style (i vanlig ordning) letade jag upp hotellet som var mitt härbärge för natten.

När jag vaknade nästa morgon hade jag en bra känsla i kroppen.
Jag älskar stunden innan audition, när jag försöker att släppa alla tankar, bara vara i nuet och skapa en god energi. Frukost, peppande musik och en promenad i solen.

Det var ett sjukt mörbultande dansprov men jag kände mig nöjd. Efteråt var det en till cut och jag gick vidare till slutprovet samma eftermiddag. Jippi!

Mot Göteborg, min gamla hemstad!
Där bodde jag när jag gick på Balettakademien och det är alltid
en vandring i minnenas allé att komma tillbaka dit.

I slutändan handlar det oftast om vad arbetsgivaren vill ha, och inte så mycket om vem som är ”bäst”. Jag upplever att vi som söker brukar vara bra på att peppa och stötta varandra. Även om det är en ganska "extrem" situation!

När jag gick och la mig den kvällen så tänkte jag att det var ju själva fan - här ligger jag och vältrar mig i vad jag kunde gjort bättre under audition, när jag några timmar tidigare varit fylld av glädje efter min egen konsert.
Irriterande!! Jag antar att det är så min hjärna fungerar... Den måste omedelbart omprogrammeras!
Bort med motståndet.
In med skapande och kreativitet.
DET är, till skillnad från det andra, något att hänga i julgranen.

Har ni någonting i era liv som får ert hjärta att sjunga? /Kornelia

tisdag 1 mars 2016

En speciell livsstil, från 0 till 100

Hej kära läsare!
Hoppas ni haft en bra start på veckan.
Här ombord på Stavangerfjord (så heter båten som jag jobbar på) har det varit fullt ös hela helgen.
Party party och show från kl. 21-02. Som jag skrev sist, fokus: Jobba-Sova!

Det känns skönt med söndag (i skrivande stund).
Att kunna sitta ner en stund och reflektera över veckan som gått.
Jag tänkte att jag skulle berätta lite om den!

Jag jobbar två veckor på båten, och sedan är jag ledig i två veckor. Det är ett ganska bra upplägg som ger chansen att gå på auditions och göra andra projekt vid sidan av. När jag inte är ombord så bor jag mitt i smeten i Stockholm, något som passar mig bra. Jag älskar pulsen och känslan av liv och rörelse. Såklart i kombination med att komma hem till skogen emellanåt :)

Jag har jobbat på det här sättet i snart ett år (ovanligt långt kontrakt!). De flesta gångerna som jag kommit hem och haft min ”fri-period” så har det varit ganska lugnt. Jag har varit rätt mör både psykiskt och fysiskt efter två och ibland tre veckor ombord, så att vila upp sig och träffa mina vänner och familj har varit prio ett.

Nu när jag närmar mig slutet av kontraktet så har jag vant mig vid växlingarna, och har mer energi när jag kommer hem. Såklart är det en speciell livsstil. Alla går till sina jobb som vanligt och ekorrhjulet rullar på, medan jag måste se till att mitt liv flyter utan att jag hamnar i zombie-mode.
Något som jag dock har lärt mig under det här året, är att zombie-mode kan vara det absolut bästa för att komma framåt. Att likt ett murvel-djur samla energi, för att sedan när det väl är dags, springa framåt. Från 0 till 100!

Ett bra exempel på detta ägde rum den här veckan, då det blev konsert och audition i två olika städer under en och samma dag. Det berättar jag mer om imorgon./Kornelia