måndag 30 maj 2016

Kärleken övervinner allt!

Hi there, Fiona here.
Ja ni, det var inte mycket jag kände till om Sverige 1988. Trodde då att Sverige var Switzerland!
Jobbade då februari 1988 på en rehabiliteringsavdelning i Nottingham, England och tyckte det var svårt att vårda jämnåriga som var förlamade eller hade MS. En kompis övertalade mig att ta en veckas semester till Teneriffa...och där började min resa till Sverige.
20 år ung och ett äventyr väntade på mig.

På en bar såg jag en sköjfrisk, glad, snygg svensk man. Oj, så fin han var. Hade inte en chans tänkte jag då...men då blev det en ledig plats bredvid honom så jag tänkte, nu eller aldrig och satte mig där. Våra ögon hade mötts ett antal gånger innan så jag kände mig utmanad, ja, då var man ung och impulsiv. Tack och lov för det!!!

My first snus...

The first time I saw Lasse

Having fun in the bar













































``Hi my name is Lars``. Lars vilket konstigt namn tänkte jag, kunde inte ens säger det, fick bli Lasse...och då blev jag och Lars Dalebjer vänner. Mycket skratt och flirt fyllde denna kvällen, min sista på Teneriffa innan jag skulle tillbaka till England.

Lasse bjöd på kaviar - oj så lyxigt (skröt för fullt väl tillbaks i England). Fick vet senare att Kalles kaviar var ingen lyx, men vanligt pålägg ;-)

Provade min första lössnus då 1988!!! O my god!!!!! Hela natten gick, vi tog en promenad på stranden...inte så mycket promenad egentligen för Lasse satt i rullstol och han fastnade i sanden. Han hade MS. Adresser byttes och sen var det dax för mig och min vän Nikki att ge oss av.
Inte trodde jag då att mitt liv skulle förändras så drastiskt.

Vi skrev till varandra, Lasse med sin dåliga engelska och jag med en massa ord som han inte fattade.
Ett minne som han påpekade många gånger genom livet var en mening i ett brev.
´We have a downstairs bathroom´ då jag tänkte på hans sjukdom.

Då plötsligt var det juli 1988 och Lasse skulle hälsa på hos mig i Shrewsbury. Yippee!
Han hyrde en bil och vi åkte till The Cotwolds, i Oxfordshire. Det ligger centralt i England och är så otroligt vackert med sina små byar byggda med lokal natursten, vackra vattendrag och fantastiska vyer över området. (mitt favoritställe i hela England) Då blev vi KÄRA.

Panik från oss båda.
Hur ska detta gå?
Lasse är svensk och sitter i rullstol.
Jag är engelsk och vet knappt nåt om Sverige...förutom Volvo och ABBA. Men kärleken besegrar allt.Vi grät och kände oss rätt maktlösa, då Lasse skulle hem igen.

Men så började processen att ta mig till Sverige. Vi bestämde att jag skulle dit för att Lasse hade bra hjälp med sin sjukdom, mycket bättre än han skulle ha fått från England.
September åkte jag till Stockholm där han bodde på en veckas semester och då förlovade vi oss...upp i Kaknästornet, så romantiskt.

Oktober fick jag visum och 17 november var jag på en båt från Harwich till Göteborg med alla mina tillhörigheter. Det var storm, herregud så sjuk jag blev. Lasse kommer skicka mig tillbaka, var jag rädd för. Men icke, när vi mött varandra igen drunknade vi i känslor. Tur att Lasse hade med sig Björn som körde, vi hade bara ögonen för varandra.
KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT!


/Fiona Kear

fredag 27 maj 2016

Stötta varandra till framgång!

Hej
Förbered dig på att det här inlägget blir långt, nästan mer som en dagbok. Hade tänkt jag skulle lagt det på två dagar, men då verkligheten med sjuk bebis kom igår natt så insåg jag att gårdagens inlägg fick jag skippa och istället gå och lägga mig. Jag hoppas du hänger med till slutet!

Förr tyckte jag att det var så viktigt att jag jobbade många timmar, kände mig nog viktig och bra när jag kunde säga att jag jobbat 60-70 timmarsveckor.

Idag försöker jag att vara mer fokuserad när jag jobbar och istället fylla på med annan energi några timmar om dagen. Enligt mig är det inte timmarna du gör, utan det du gör.

Kom ihåg att ta hand om er själva där ute, och ge dig själv det lilla extra.
Om inte jag gör det själv, hur ska jag få andra att försöka göra det?

Forts:
Jag spenderade en härlig tid på Vero Moda-butiken i Gallerian och fick verkligen lära mig av de bästa. Tempot var högt och lönelördag var bästa dagen att jobba. Hela butiken full med kunder och som jag sprang i rulltrappan upp å ner. Vi fyllde på frontbordet med tröjor och fem minuter senare var det tomt. Då snackar vi bra produkter i rätt tid, på rätt plats.

Jag och min chef Sandra spenderade många timmar, sena nätter, med att hänga om butiken så den skulle se fräsch ut. Att jag skulle hitta en gotlänning som älskade att jobba, käka kexchoklad och brann för att budgetar och mål skulle slås, det visste jag inte innan. Men vilket härligt team vi var!

Något jag möter på många företag är att vi tjejer gärna pratar om varandra istället för direkt till varandra. Kom ihåg att det du ger (sänder ut) är det som kommer tillbaka till dig.
Ni tjejer där ute som istället backar upp en duktig kollega, och försöker att få ut det bästa ur varandra, ni har verkligen förstått vägen till bra resultat.

Min chef Sandra var den personen som var tydligen med VAD som skulle göras. Men lyfte sina medarbetare och pratade om personalens insatser och hade aldrig behovet av att avsluta meningen med att: JAG har genomfört detta utan istället berättade om hur personalen löst uppgiften på bästa sätt. Du är en förebild Sandra och jag pratar gärna om ditt ledarskap när jag möter nya unga kvinnliga ledare.

Våga utmana varandra när det behövs, men kom ihåg att även stötta varandra till framgång!


Här är jag konferencier på
en av Bestsellers mässor för
våra kunder i samband med
Stockholm Fashion Week
Mitt nästa stopp i karriären var på Bestsellers huvudkontor i Frösundavik (tre minuters gåväg från Kronprinsessan Victorias hem). Detta fantastiska kontor precis vid vattnet.

Tänk att få jobba i Stockholms puls, men ändå blicka ut över vatten och grönområden varje dag från sitt showrum och kontor. Bestseller är ett danskägt bolag som drivs av familjen Holch Povlsen.
Ett minne jag har från ett av de första mötena med då den svenske VD:n Bo Jonsson, är när han frågade mig vad jag hade för mål med min resa på Bestseller.

Om jag ska vara ärlig så hade jag inte tänkt på något mål utan var mest glad för att de ville ha mig.
Men denna ”lantis” tänkte snabbt och förstod att ett svar på denna fråga måste jag ha.
Ja Bo, jag hoppas du förstår att du måste sitta tungt på din stol, för om fem år vill jag sitta där.

Han tittade på mig och tystnaden spred sig över rummet. Shit, kändes som timmar.
Sen bröt han ut i ett skratt. Ja du, Ulrika från Värmland, det här kommer bli en kul resa ihop.

Nu i efterhand kan man ju fundera på om det inte hade funnits TYP 100 andra bra mål jag kunde ha tänkt ut. Men, men jag har hört av de som känner mig, att jag har alltid talat först och tänkt sedan.

Tack Bosse för att du tog mig till ditt hjärta och för ditt mentorskap. Vilken inspiratör du är och fantastisk människa. Du var inte bara en chef utan också den som fanns där när vi verkligen behövde dig. Jag kommer aldrig glömma dina ”storys” om försäljaren som knackade dörr i Norrland eller det berömda uttrycket; Nu skiljer vi agnarna från betet, nej just det, vetet var det kanske.
En bild på mig utanför Haga herrgård.




















Jag har en annan anekdot som jag inte hade tänkt skriva men nu bjuder jag på den ändå, (helt otroligt att jag lyckades få det där jobbet).

Min första anhalt på Bestseller skulle vara som innesäljare (backa upp befintliga kunder över telefon samt sälja lagervaror och expresser) och assistent till säljarna på märket ONLY.
Eftersom bolaget är danskt så har man även en chef i Brande i Danmark för daglig kontakt.
Min danska var väl sådär bra i början, kan jag erkänna.

När Rasmus från DK kom för att träffa mig första gången i Sverige tillsammans med Bosse så hade vi ett möte där jag skulle berätta om mig själv och mina tankar på jobbet.

Rasmus frågade om jag var bra på att jobba i ett lag.
Jag berättade genast om att jag är en lagspelare och det är viktigt att ha goda relationer till sina kollegor. Det är så skönt att ha kollegor man kan bolla med.
Kommer ihåg att Rasmus och Bosse blev tysta för att sedan skratta högt .
Jag förstod ingenting men tänkte att jag har säkert missat något så bäst att skratta med dem (man vill ju inte verka dum) och drog på ett ”asgarv”.

Är glad att jag långt senare fick veta vad bolla står för på danska. Ett tips använd inte det svenska uttrycket i en intervju med danskar. Tydligen hade jag satt ett hyfsat intryck ändå, för jag fick inte gå på dagen.

Att vara innesäljare på ONLY kunde innebära många olika saker. Ingen dag var den andre lik. Återigen hamnade jag i ett kanonteam med några av Sveriges absolut vassaste säljare.
Ena dagen fick man hänga med säljaren Gunilla Huhle ut till våra butiker för att göra om jeansbord på plats. Hon berättade tidigt för mig vikten av att vara nära och ha goda relationer med mina kunder.
Säljet händer inte på kontoret, säljet händer här ute på plats varje dag.

Bästa sättet för att veta vad som vi ska sälja in till butik är att veta vad som ”går” ut från butik.
Huhle var också den som lanserade nattlivet i Stockholm för mig. Oj så mycket roligt jag fick uppleva. De storys får vi ta en annan gång, för där finns det mycket att berätta.

En annan dag som innesäljare kunde det handla om att få vara chaufför till vår trendexpert Kiwi när hon skulle visa kommande kollektion i Växjö. Jag är ledsen Kiwi, men detta får du bjuda på.
Det var inte så att alla hade privat chaufför på Bestseller, utan anledningen att jag fick detta exklusiva uppdrag var att Kiwi hade kört NÅGOT för fort vid Norrköping så hon inte längre fick köra sin bil själv.

Tips från oss säljare till allmänheten (förlåt mina kära vänner inom polisen) sakta alltid ner runt Norrköping det kryllar av poliser där.

Minnena med Kiwi skulle jag kunna blogga om livet ut. Bilspeglar som flög i luften för att någon idiot råkat ställa upp en vägarbetesskylt på Söder.Transporten rakt genom rondellen istället för runt. Man kunde inte se att den skulle dyka upp just här.

Utbackningen av min nya Hyndai Santa Fe från parkering på Haga när jag stod 50 meter ifrån och såg hur stenblocket hoppade på min bils baklampa. Hur denna lilla säljare hoppade ur min stora bil, putsade av baksidan med handen och skrek: Det var BARA baklampan som gick sönder.

Min kollega Kiwi inne i ONLYbagen.
Ni förstår att det var ett hårt jobb att leda detta gäng

















Ja du Kiwi, du är en kass bilförare (även om du inte kommer hålla med om detta) men du är också den härligast roligaste och mest omtyckta säljarna av alla. Du är den säljaren som alla kunder känner till (och inte bara på grund av dina bilhistorier). Utan för att du alltid tagit ditt arbete på största allvar.

Du var också en av dem som både var min ledare vid start och som jag senare på Bestseller skulle få äran att leda.De företag som lyckas att få en Kiwi (inte frukten), kan vara lyckliga för där kommer det bli resultat och framförallt en otroligt härlig arbetsglädje.

Jag har ju berättat i tidigare bloggar om min bakgrund inom teatern, så när frågan kom på kontoret om någon kunde tänka sig att vara Pippi Långstrump i samband med våra nyöppningar av barnbutiker så var jag inte svårövertalad. Jag fick resa runt vid flera av våra nyöppningar på EXIT butiker (idag Name It) och spendera dagen med glada ungar och kändisar som Peter Siepen mm.

När jag reser runt vid nyöppningar... 





















...av våra EXITbutiker
som Pippi Långstrump


Här vill jag berätta om ett av mina möten med vår ägare Anders Holch Povlsen.
Den här killen är inte vilken kille som helst, utan en otrolig entreprenör och hårt arbetande miljardär. Han är otroligt ödmjuk men det är inte någon sådan person du stöter på varje dag, här på landet där jag bor idag.

Min pippiperuk som var specialbeställd från pippihuset på Gotland hade precis anlänt till kontoret. Jag sprang ner till ”repan”, vårt hjärta på kontoret där receptionisterna sitter.
Ni vet de där personerna som vet allt som händer, gör allt i bakgrunden, men som aldrig tar åt sig äran. De som är de absolut viktigaste ”spelarna” på de flesta bolag.

Där stod jag framför spegeln i min pippiperuk och körde välkända repliker av Pippi och sjöng Kom an kom an pirater …

Mitt i min lilla show blev det alldeles tyst i repan och alla såg ut som om Kungen stod bakom mig i dörren.
Japp ni har tänkt rätt, det var inte Sveriges kung men det var vår Bestsellerkung.

Hej sade Anders, här har ni kul! ser jag. Så försvann han lika snabbt upp för trappan som han kom.
Där stod jag kvar i öppningen och försökte komma på något bra och smart att säga.

På kvällen när jag satt vid min dator och jobbade så tittade Bosse in i dörren. Jag hörde att du träffat på Anders, sa Bosse. Mmm, jo en snabbis blev mitt svar. Tänkte att nu är det andra gången gillt, nu får jag gå.

Bosse skrattade högt och berättade att Anders hade frågat vad det var för en tokig, men härligt nyförvärv som han hade anställt. Puh jag klarade mig den gången också.

Vi sidan av Bestseller så höll jag även på med krogshower i Stockholm. Jag fick turen att ett revygäng (Södertörnsrevyn) ville ha med mig på scen. Här fann jag ännu en ny familj som tog sig an Värmlandstösen.

Södertörnsrevyn
















Med dem fick jag andas, ladda batterier och framförallt så var det människor som tyckte om mig för den jag var. I min backspegel från tidigare artistlivet, så var det många hårda armbågar för att få synas och ta plats.

Vi hade alla en sak gemensamt och det var att vi älskade att skratta tillsammans och få bjuda på en show där människor fick bli överraskade.

Jag kunde ha jobbat en lång dag och när jag satte mig i bilen för att köra till Västerhaninge för träning så kom tröttheten, men direkt jag klev genom dörren kom kramarna och skratten.
Ja, jag har aldrig varit med om människor som kramas mer än denna revy, men så bekräftad och sedd man kände sig i detta teatergäng.

Eftersom jag inte blev någon ”riktig” musikalartist så är jag så glad för dessa år när fick stå på scen och spela konstiga roller som Satan i helvetet och någon bimboroll.
Detta gäng kör fortfarande sina krogshower i Tungelsta utanför Stockholm, varje år.
Har du inte sett dem så gå och titta, du kommer inte bli besviken.

I sex månader var jag innesäljare innan frågan kom om jag ville ta ett säljarjobb med det LILLA distriktet Norrland.
I samband med det fick jag starta mitt bolag och bli agent åt Bestseller.
Jag hade också förmånen att få bli ledare för säljteamet och jobba hårt för att ta Bestsellers mål med budget och resultat.

Åren på Norrland var fantastiska men det var också tufft. Jag hade två brands, Objekt och ONLY, som jag reste med på åtta kollektioner om året. Distriktet sträckte sig från Kiruna till Norrköping så att det blev några tusen mil i bilen de åren kan jag lova.

Ofta åkte jag och min kollega Bea, söndag morgon från Stockholm och ramlade in på ett hotell i Umeå eller Luleå på kvällen. Sedan körde vi några tuffa dagar kollektionsinförsäljning på dagen, körde vidare till ny stad på kvällen packade upp för att sedan stå glada och pigga med ny kund klockan 08.00 på morgonen.

Konstigt nog kan jag nu inte komma ihåg att det ens var slitsamt. De bilresorna med tjejsnacket, skratten och alla bus. När vi hade kört för många timmar och tröttheten började komma på så drog vi ner rutorna, körde musiken i bott å sjöng (läs skrek) allt vad vi kunde till dängor som Total eclipse of the heart med Bonnie Tyler. Film finns att erhålla på beställning.

De relationer jag fick med många av mina kunder var helt otroliga. Jag skulle kunna räkna upp så många av er duktiga, driftiga butiksägare som jag fått ätit middag hos, spenderat myskvällar med era barn, men framförallt tagit fram bra varor tillsammans med er för svenska marknaden.

När vi inte spenderade tid hos kund, så var det många resor till Danmark och Brande där Bestsellers Bas ligger. Där fick vi se kommande års trender samt tillsammans med designers ta fram vår kollektion som passade svenska marknaden. Att sedan sitta på en restaurang någon månad senare och se att just de jeans vi hade producerat satt på 10 rumpor som gick förbi under kvällen var häftigt.

Från en modeshow i Köpenhamn med ONLY
















Många resor till Milano, Berlin, London och så vidare blev det för att se det senaste modet. Kommer på mig själv att jag just nu har ett stort leende på läpparna, vilka tider!

Bestseller som företag är fantastisk på att lyfta, satsa och ta hand om unga medarbetare. Att jag fick chansen till en sådan fin karriär hos er är jag tacksam för.

Som jag nämnde tidigare fick jag förmånen till att bli ledare och försöka coacha laget till bra resultat.
Jag fick tillsammans med vår härliga HR-chef Elisabeth sitta på så många intervjuer och anställa talangfulla duktiga tjejer och killar, med rätt inställning.

Jag hade ju jobbat med ledarskap innan, men det var först här jag förstod att detta är något jag verkligen älskar.

Erkänner att jag tog många beslut som jag nu i efterhand säkert skulle tagit på ett annat sätt idag.
Men att leda ett lag med sådan lust och glädje till sitt yrke är fantastiskt.
Jag insåg att jag fick mer ut av att se mitt gäng göra goda resultat, slå sina budgetar och utvecklas än när jag själv hade gjort något bra säljmässigt. Och detta kommer från en tjej och säljare med hyfsat stort ego.

Jag och Manuel på ett uppdrag
















Det var ungefär då som Bosse tog beslutet att satsa extra på att utveckla sina ledare.
Han tog in konsulten Manuel Knight för att vi tillsammans skulle få en längre utbildning i ämnen som Lag & Lagutveckling, Kommunikation, Feedback ja vi berörde de flesta ämnen.
Jag kände direkt att detta var något som passade mig. Jag fick en utbildning som inte bara var teoretisk, utan så många praktiska bra övningar som jag direkt kunde ta med mig till min vardag på jobbet och implementera.

Det var många sanningar som jag också fick känna på. Önskar du en bättre kultur där människor ger feedback till varandra så måste du också vara beredd på att få feedback, även om den ibland gör ont.

Vet att när jag skulle prova att bli tuffare och dra det berömda strecket i sanden (vara rak och tydlig även om personen inte gillade svaret), så bubblade hela magen.

Usch, det var jobbigt ibland när jag var tvungen att leverera något från strukturen (ledningen) som jag visste att laget inte skulle gilla. Men det skulle göras, det var mitt jobb.
Ibland satt jag timmar kvällen innan och förberedde mig med ont i magen. När jag sedan gick in och sa som det var, tydligt och rakt så var det ingen som reagerade. Ok då kör vi så, var lagets svar.
Så mitt tips när du ska börja att ge feedback, JUST DO IT
Tänk inte för mycket.
Våga att leverera, blir det fel får du testa igen, på ett annat sätt nästa gång.

Manuel satte igång något inom mig och innan vi avslutade vår träning tillsammans, så nämnde jag för honom att om du någon gång vill ha en kollega så ring mig!

2009 träffade jag min kärlek, Johan.
I november 2010 kom vår älskade Elvis. Om ni inte uppfattat av min blogg att jag älskar prestation så säger jag det nu.  Det var prestation!
Jag hade några månader innan jag träffat Johan besökt en gård utanför Sunne tillsammans med en vän, för att hon funderade på att hyra den.
När jag gick ur bilen och gick över gräset så kände jag mig hemma. Jag visste direkt!
Jag köpte tomten för att ha som sommarställe, något eget att komma hem till.

När jag och Johan bestämde oss för att det skulle vara vi, så hade vi en problematik, jag bodde och arbetade i Stockholm och han arbetade i Sälen och hade sin lägenhet i Torsby.
Det blev snabba beslut och i starten av 2010 började vi bygga vårt hus i Lersjöfors för att sedan flytta in tillsammans med vår sex veckor gamla Elvis i december 2010.


Från sommaren 2010 när vi pendlade
från Stockholm och Sälen för att bygga vårt hus i Lersjöfors

















Ungefär samtidigt kom samtalet från Manuel Knight. Jag har bestämt mig för att starta en Academy och jag vill att du är med, när kan du börja?
Manuel är en av Sveriges absolut bästa föreläsare och organisationskonsult så den tuffa tjejen som hade lämnat sitt intresse för flera år sedan blev först osäker.

Inte kan väl jag resa runt med Manuel både i Sverige och Europa och kämpa för en karriär inom detta, när jag precis fått barn och flyttat hem till Sunne.  Jag hade även kvar mitt roliga jobb på Bestseller som jag älskade.
Men något inom mig sade, att jag kanske inte får denna chans igen.

Tänk om det är min framtid att utveckla människor och företag.
Efter flera peppande samtal av Johan så tog jag Elvis i bärselen och tog första mötet med Manuel.
Detta resulterade i att jag lämnade min älskade Bestsellerfamilj för en ny Academyfamilj.
Att många av mina nära vänner idag, är från tiden på Bestseller visar bara vilket fantastiskt företag det är.

Jag fick tillsammans med Manuel verkligen utmana mig själv.
Ena dagen var vi på Sandå Måleri och utvecklade deras arbetsledare för att nästa dag flyga till Tyskland där vi jobbade med IKEAs ledningsgrupp inom ledarskap.

En föreläsning med vår kund Skistar















 Att Manuel har en bakgrund som elitsoldat fick jag uppleva många gånger, då han är som en maskin när det kommer till att arbeta.
Jag fick uppleva mer på en vecka än många människor gör på ett år. Vilken utbildning jag fick och så många nya kontakter. Av Manuel har jag verkligen fått tron på mig själv.
Jag kan klara precis vad jag vill, så länge jag tror på det själv.

Inom kort tid var vi ett lag som kämpade hårt tillsammans. Även här fick jag nya förebilder.
Jag tänker bland annat på Sanna och Elisabeth våra ”doers” på kontoret i Stockholm.
Då jag reste mellan Sunne och Stockholm och jag gjorde allt för att få spendera så mycket tid med min familj, så var dessa tjejer en stor stöttning.
De hjälpte mig med allt från kemtvätt till vägledning över telefon om jag stod ensam i Holland och skulle hitta fram till kund.

Först på kontoret och sist hem, allt för att vi som var på fältet skulle kunna sköta våra sysslor.
Att just dessa två tjejer är mina förebilder, beror på att de båda är hårt arbetande kvinnor samtidigt som de varit närvarande mammor och har så fina barn. Det går om man vill.

Efter några år hos Manuel som anställd så kände jag att jag var tvungen att prioritera om.
Jag älskade mitt jobb och ville inte förlora det, men jag kände att jag ofta missade de där vanliga middagarna med familjen en tisdagkväll.

Så mycket energi man får som mamma
när grabbarna pysslat morsdagspresenter.
Jag älskar er och ni är det bästa som hänt mig


















Jag tog då beslutet tillsammans med Manuel att lämna min anställning för att starta upp mitt bolag igen och jobba för mig själv. Idag har jag kunder både här i Fryksdalen på hemmaplan för att vissa veckor bege mig till storstäderna. Att få jobba med att utveckla människor är ett drömjobb!
Jag och Manuel jobbar fortfarande tillsammans och de dagarna betyder mycket, oj så kul vi har!

Att som entreprenör och egen företagare driva sig själv varje dag till resultat är inte lätt alla dagar.
Det är då jag är tacksam att jag har min familj, mina vänner, mina mentorer, samt alla mina underbara kunder som ger mig energi och utvecklar mig varje dag.

Att kunna bo på landet och gå i sina leriga stövlar för att på några timmar vara i storstaden och träffa sitt ”sex in the city gäng” och dra på ”klackeskorna” det betyder allt.

Nu checkar jag ut och lämnar över till nästa bloggare. Tack för mig // Ulrika Frykestam

Här bor vi idag


















onsdag 25 maj 2016

Underskatta aldrig det personliga mötet

En av mina kunder från puben i England ritade en 
handgjord  bild av mig till min 22:a födelsedag. 
Han hade till och med skrivit på svenska! 


















Hej
Jag fortsätter mitt inlägg där jag avslutade sist.
Efter första sommaren i Smögen så önskade New Wave att säsongsbutiken skulle drivas några somrar till. Peter och Lena hade beslutat sig för nya äventyr så då fick jag frågan om jag var intresserad av att driva den.

Efter första sommarens succé så var det självklart lite läskigt, att ta på sig ansvaret.
Att bygga upp en butik i maj, plocka in de bästa säljarna för endast tre månaders arbete, beställa rätt varor, sälja av brinnande livet och sedan plocka ner den igen i september.

Jag tänkte på beslutet i ca tre minuter och sedan tackade jag, JA! Impulsiv har jag alltid varit och bättre att köra på och få (göra om–göra rätt) än att inte prova.

Jag är helt övertygad om att det är när du provar och allt inte blir perfekt, eller du kanske till och med misslyckas som du lär dig något.

Oj, vilken sommar det blev. Härliga människor, bra resultat och vem vill inte vara på underbara Smögen sommartid när du är ung och tror du är odödlig.

Vi satte våra veckoerbjudanden
på bilar med mera
Många timmar blev det och många misstag.
Jag har alltid haft lätt att engagera och fånga lusten hos människor runt mig, så att få mitt gäng på 6-7 personer att kämpa och jobba hårt var inga problem.

Det svåra för mig som ledare var att säga nej och markera vart gränserna går. Idag har jag ett uttryck när jag pratar med ledare: Dra ett tydligt streck i sanden, (hit men inte längre).
Visst måste engagemang och lusten finnas i personalstyrkan om det ska bli resultat men det finns vissa ramar och regler vi behöver hålla oss inom.

Om jag hade haft den erfarenheten jag har idag av ledarskap, så hade det varit så mycket lättare brukar jag tänka. Samtidigt som jag tror att det är just dessa praktiska utmaningar samt att jag själv jobbat operativt som gör att jag idag kan hjälpa andra ledare att utveckla sitt ledarskap.

Att vara ledare för andra när du är ung har sina utmaningar men tro på dig själv, skaffa dig några fantastiska mentorer du kan få stöttning av och bli utmanad av när det behövs. Och kom ihåg att det gör ingenting att gråta i kudden en stund, för att sedan knyta näven och ta nya tag. Tänk inte bakåt utan framåt. Nu är det nya möjligheter.

Det blev 3 sommarsäsonger med butik på Smögen som jag är så glad att jag genomförde.
Ni som var med, vet hur kul vi hade!

Under dessa år när jag arbetade på projektjobb i Smögen sommartid, så spenderade jag resten av året på lärarhögskolan i Karlstad. Jag blev dock aldrig någon lärare, kände tidigt att jag inte hittat rätt utan var tvungen att fundera på vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag var förvirrad, avslutade mina studier och bestämde mig över en kväll att jag flyttar till England en tid, upplever nytt land och får nya erfarenheter. Att jag inte hade vare sig jobb eller boende oroade jag mig inte för. Jag hade träffat en tjej på Smögen som bodde några mil utanför London och hon hade sagt att jag kunde bo hos henne några veckor om jag behövde.

Kommer ihåg att familjen tittade på mig med undrande och oroliga blickar när jag sade hej då och meddelade att de fick gärna hälsa på mig när jag hittat ett boende.
Mamma som hade tårar i ögonen och frågade alla ”mammafrågor”, hur gör du när du landar? Är du säker på det här? och så vidare. Jag blev då så irriterad, jag är väl ingen barnunge heller.

Idag tänker jag, vilka otroligt tuffa, stöttande, kärleksfulla föräldrar jag hade som vågade släppa taget och låta mig gå min egen väg.
Mamma, idag förstår jag din oro, när jag nu har fått barn själv.
Om min lilla Bonnie säger om 20 år att hon ska göra samma sak, då tror jag att jag följer efter och skuggar henne!

Jag blev i England i ca 8 månader och fick jobb på en pub. Ja, nu tror ni säkert detta var någon trendig bar med dansgolv i flera våningar och medelålder 25 år.
Nej, den puben jag kände passade mig heter The Windmill Pub och låg i Hampton Hill, medelåldern var snarare 65 år och där handlade allt om ”stammisarna” och service.

Jag och mina stammisar på The Windmill
















Här kom farbror Ray med rullatorn vid 11.30 slog sig ner vid sitt vanliga bord och skulle dricka sin ale i sin vanliga mug. Helst skulle du sätta hans glas på bardisken innan han kommit genom dörren.

Finnbar (den irländska ägaren) var en ledare som pekade med hela handen och önskade att hans bar skulle drivas på hans sätt. Först var jag livrädd för den äldre mannen som själv var nykterist och hade många tankar om sina gäster, men med tiden blev vi mycket goda vänner.

Finnbar - den irländske pubägaren in action
















Jag saknade inte Londons inner circle med festerna och allt som hör till, utan här blev mina kunder mina kompisar.

Jag kommer särskilt ihåg när jag fick gå på julfest i ett palats. En av mina stammisar var en av herrarna som skrev humorserien Monty Python.
Han sade en dag när han stod vid baren, du måste komma hem till mig på söndag jag ska ha ett party med några vänner - vore jättekul om du kommer.

När jag stod utanför puben och väntade in några andra stammisar som skulle på samma fest funderade jag på om det var någon klädkod, sa han något om det?
Ja, för sent nu. När min kompis John (60 år) stannade bilen och kom ut i smoking, fick jag panik.
Men denna värmlandsjänta hoppade in i bilen drog på smilet och tänkte, jag får ”leva” på min utstrålning.

Det ”lilla” partyt var så häftigt. Inrett som i självaste Tomtens hem, mat i mängder.
Under kvällen spelade Cliff Richard, jag trodde jag skulle dö då jag visste att det var en av min mammas idoler. Efteråt tog vi ett kort tillsammans som jag senare fick visa mamma och berätta om allt jag varit med om. Önskar jag hade hittat kortet, men några flyttar efter det har gjort att det säkert ligger på rätt plats i någon låda.

Några år efter jag kommit hem från UK, tog jag med mig min bror tillbaka på en semester för att besöka puben.Min tanke var, inte kommer de väl ihåg mig nu. Men är jag ändå i England måste jag åka förbi och säga hej.

Vi gick tillsammans in på puben, människor började skrika Sweden ”Yourika” is here och så drog de på svensk musik i högtalaren och det blev en rejäl fest i vår ära. Brorsan bjöd på Svensk snus, den upplevelsen var det inte så många som hade provat innan. Vilken kväll!

Jag hittade många nya vänner i England och fick uppleva så mycket. Det jag tänker när jag sitter och skriver nu är värdet av att behålla och ta hand om sina kontakter. Du träffar så många människor genom livet. Se till att behålla kontakten och hör av dig då och då. Du vet aldrig när du kommer att behöva kontakten. Det kan vara din framtida chef, din arbetspartner, vän eller framtida kärlek.

Tänk om jag hade varit mer rädd om alla relationer som ”dansat” förbi i mitt liv.
Jag förstod aldrig värdet av att ta visitkort. Mitt tips idag, gör det men kom också ihåg att höra av dig med jämna mellanrum så inte relationen försvinner.

Efter England så gick resan HEM igen till Sunne några månader där jag fyllde på energi och framförallt svensk mat. Sedan kom känslan igen, nu måste det hända något.

En av många kvällar på stan
med min kompis Helene





















Min bästis Helene Ekblom studerade då vid Konstfack i Stockholm och jag frågade om jag fick vara inneboende hos henne en tid.

Första dagen på plats satte jag mitt mål. Jag ska ha jobb samt bostad inom två veckor. 
Att hitta bostad i Stockholm är sådär lätt. Men jag pratade med ALLA och till slut hade jag någon som kände någon ja ni vet.. kontakter. Så jag lyckades få mitt kontrakt och min alldeles egna lägenhet. Att toaletten var så liten (läs garderob) att min pappa inte ens tog sig in för att kissa det brydde jag mig inte om. Den var min och bara min.

När jag satt på tunnelbanan så läste jag en platsannons, de sökte extravikarier på timmar till en Vero Moda-butik som skulle öppna inom en månad i Gallerian. Jag skickade genast in cv och anmälde mitt intresse.

Några dagar senare ringde retailchefen upp och sa att intervjuerna kommer att vara fredag denna vecka. Precis den fredagen när jag skulle packa mina grejer i Sunne och köra min redan hyrda flyttbuss till Stockholm för att flytta in i min nya lägenhet.

Jag frågade om det gick att lösa någon annan tid för ett möte. Anna (retailchefen) svarade att hon skulle återkomma. Dagarna gick och ingen ringde.

Då min lägenhet låg bara några hundra meter från Drottninggatan där det då låg en Vero Moda-butik i Pub-huset, så gick jag in en dag för att fråga om Anna var på plats och jag kunde få några minuter med henne. Nu har du tur sa tjejen i kassan. För just idag är hon här och sitter på ett möte i rummet bakom.

Jag fick mitt möte med Anna Engemar och berättade att jag sökte som vikarie om hon hade timmar kvar. Jag kan ta vad som helst och vilka tider som helst.

Innan jag lämnade rummet berättade Anna att den person som varit inne på mötet innan mig, var biträdande butikschef och hon hade sagt upp sig. Så min fråga till dig är om du vill ta den tjänsten, nu när vi startar upp gallerian.

På lätta steg gick jag hem till min lägenhet på Dalagatan. Jag hade fixat mitt mål, jag hade fått bostad och ett heltidsjobb som biträdande butikschef i Stockholms största Vero Moda-butik. Det kan man snacka om tur!

När jag och min närmaste chef Sandra städade i pärmar flera månader senare på Gallerian så hittade vi alla ansökningar inför öppningen. Sandra skrek till och skrattade högt sedan visade hon mig min egen ansökan. Över den var det ett stort kryss och det stod NEJ! med stora bokstäver.

Jag frågade Anna senare varför det var ett kryss över mitt cv och då berättade hon att när jag tackade nej till vårt första möte, så sållade hon bort mig direkt. Vi får så många ansökningar så min tanke var att har du inte tid så förlorade du den chansen.

Vilken tur att jag gick in den dagen och bad om ett nytt möte. Hade jag valt att inte göra det så hade mitt liv och resa med företaget Bestseller (ägare Vero Moda, J&J, Vila med mera) aldrig tagit fart.
Så mitt tips till människor som söker arbete, underskatta aldrig det personliga mötet. En person och en relation är mycket svårare att säga nej till än ett papper.

Så på med dina favoritkläder, ”boosta” dig själv (tror du på dig själv, så kommer andra också att göra det) ta sedan en personlig kontakt med arbetsgivaren.
// Ulrika

måndag 23 maj 2016

Ibland måste du våga för att vinna

Ett tidningsurklipp från Fryksdalsbygden när jag kommer
hem med mina vänner från Musikallinjen Sandviken och
gör ett uppträdande på Teaterbiografen.


















Hej
Det var dansen och teatern som gjorde att jag tog steget att lämna Sunne. Efter nian flyttade jag till Sandviken (2 mil från Gävle) för att gå musikalteaterlinje.

Att det blev just Sandviken beror nog på att det var ”lagom” stort. Att en av våra kändisar i Sunne (Johan Gustavsson) gick där gjorde det inte sämre utan det kändes tryggt att ha någon jag kände till, på plats.

Jag kommer ihåg att jag var så glad och stolt efter min audition och jag fick svaret att jag kommit in.
Idag finns dessa typer av skolor och linjer på flera ställen i Sverige, vilket visar att intresset är stort. Men då jag sökte fanns det endast 3 musikallinjer i Sverige på gymnasienivå.

Att flytta hemifrån som femtonåring var självklart en utmaning. Men jag var så orädd som 15-16- åring. Min känsla var då att det var skönt att lämna Sunne, här fanns inget för mig, nu skulle jag se världen. Om jag hade vetat då hur fel jag hade och att det var här som jag skulle bo och uppfostra mina barn tjugo år senare.

Att man växer som person när man får uppleva nya platser och människor det vet jag nu. Jag är så tacksam idag att jag vågade ta steget och tro på det som jag var övertygad om då. Jag skulle jobba som musikalartist eller dansare, det skulle jag bara.

Mitt råd till yngre läsare är: Ta chansen och ge er ut och se världen, utveckla er själv, möt nya människor och kulturer. Viktigast är att du kommer ihåg vart du kommer ifrån och att du alltid är välkommen HEM igen, för hem det har Sunne alltid varit för mig.

Efter gymnasiet gick min resa vidare mot Göteborg och Balettakademin. Jag fick vara med i flertalet dans-, musik-, tv- och teaterföreställningar dessa år. Idag när jag sitter och tittar på melodifestivalen eller någon annan gala och en kompis dansar förbi eller ställer upp med ett bidrag så blir jag både stolt och förbannad.



































Ja jag erkänner, lite avundsjuk och arg blir jag när jag ser en gammal klasskompis eller vän som lyckades. Det krävs så mycket i artistbranschen, det räcker inte med att du är bra. Du behöver ha talang, jobba hårt, vara bäst när det gäller, ha utseendet, kontakterna och ”det där lilla extra”.
Kanske hade jag delar av detta och kanske till och med allt, men jag var inte en av de som lyckades inom den karriären.

Mitt liv ville något annat eller det är i alla fall vad jag säger till mig själv idag när jag har distans.
Så nu vet ni alla mina showkompisar därute. Jag är ”avis” på er och även SÅ STOLT.

År 2001 hände det som inte fick hända, jag fick en elektrisk stöt genom kroppen. Det var inte vilken stöt som helst utan de som var med har återberättat att jag såg ut som Snurre sprätt i tecknade serier när han åker på en rejäl puff. Ni vet när han sitter fast med händerna, skakar och det ryker ur öronen.

Exakt vad som hände kommer jag inte ihåg och det tar alldeles för lång tid att återberätta här. Men för att dra det kort så var det ambulanshelikopter, vistelse på Östersunds sjukhus, oändliga besök i Gävle och Uppsala sjukhus, stor stöttning från familj och mängder av tårar då mitt liv förändrades rejält.

Jag fick ett sänkt immunförsvar i samband med detta och åkte, året efter, på mängder av sjukdomar. Det slutade med att jag fick besöka olika idrottsläkare som sade att min karriär var slut. Jag kunde inte jobba så fysiskt, min kropp skulle inte orka det.

Jag gav inte upp så lätt, utan försökte lång tid fast min kropp skrek NEJ!
När jag slutligen förstod att detta inte skulle fungera så tog det mig hårt. Jag slutade på Balettakademin, flyttade hem från Göteborg för att bo inneboende hos mamma och där tog det lång tid att komma på fötter igen.

Första tiden ville jag inte gå ut och möta folk, det kändes som jag hade misslyckats. Det var så många som trodde på mig och nu kunde jag inte uppfylla det. Jag kommer ihåg min mamma som satt på sängkanten och pratade med mig i timmar. Du kan göra andra saker, du är bra som du är och så vidare. Just då kunde jag inte tro på något som min mamma sa.

Jag hade även min vän Gunbritt Westin som stöttade mig.  Hon fanns där, ställde inga krav och vi kunde både skratta och gråta tillsammans.Vi gick långa promenader med våra hundar och efter en tid började jag få min energi tillbaka och inse att kanske, ja kanske finns det något annat för mig.
Det var då som jag råkade träffa på Peter Olofsson.

Han berättade för mig att han och Lena Schullström (ägare Garderob och Alice) skulle till Smögen för att driva en säsongsbutik inom kläder och textil, åt företaget New Wave.
Vill du hänga på?
Men jag kan inget om klädförsäljning, var mitt svar.
Du kan lära dig sa Peter.
Ok, när åker vi var nästa fråga?
Imorgon klockan 06.00.

När jag satt i bilen på väg till Smögen dagen efter så pirrade det i magen. Jag kommer ihåg känslan ännu, undrar hur det här kommer att gå?
Ibland måste du våga för att vinna.
Vi hade en kanonkul sommar och jag fick verkligen lära mig av de bästa.

Tack Peter och Lena för att ni lade grunden och hjälpte mig förstå att det var inom sälj jag skulle lägga mitt fokus.

// Ulrika



fredag 20 maj 2016

Några utvecklingstips

Idag vill jag ge några korta och bra tips på utveckling. Jag har själv använt dagen till att utvecklas och samlat ny lärdom. När jag i mitt yrke ”ger” mycket av mig själv till andra så är det också viktigt att fylla på sin egen verktygslåda samt sin energi.
Något som jag gör sedan 5 år tillbaka är att lägga in några timmar i min kalender varje månad för reflektion. Vad har gått bra och vad har gått dåligt. Det som gick bra skriver jag ner och försöker ta med mig till framtiden så jag gör det igen. Det som gått mindre bra, funderar jag runt. Varför blev utfallet som det blev och hur kan jag göra det annorlunda nästa gång.
Detta kallas UBI (upplevelse baserad inlärning). Fungerar både i arbete och privatsituationer.

Tips 1, Bok
En bra bok som jag läste för många år sedan, som verkligen gjort skillnad för mig:
Good to Great av Jim Collins
Den här boken passar dig som driver företag, dig som leder andra men även den som bara älskar att utvecklas. En bok som inspirerar och ger eftertanke.
Den handlar om hur företag som borde ha samma förutsättningar kan ha så olika resultat. Varför är vissa bolag bra medan andra är riktigt bra.
Hur leder man andra människor på ett framgångsrikt men framförallt hållbart sätt. Hur leder jag mig själv på bästa sätt. Läs den!

Tips 2: Föreläsning/föreställning
Har många kollegor i branschen som är duktiga föreläsare och som verkligen inspirerar. Svårigheten är att både vara rolig, beröra och ge den som lyssnar något att ta med sig därifrån, som går att använda sig av. Men denna kille har verkligen allt och sedan är det bara ett plus att han är värmlänning.
Har du inte lyssnat till Claes Hallberg så tycker jag du ska göra det. Att få luta sig tillbaka en stund och skratta så magen värker är underbart.

Nästa vecka ska jag skriva mer om vad som hände efter jag lämnade Sunne vid 15 års ålder och vad som jag gjort fram tills idag. Hoppas du hänger med!

Kvällen spenderar jag i soffan med familjen framför Let´s Dance finalen. Då min Elvis älskar att showa, så blir det en hemgjord scen där han dansar och sjunger i reklampauserna. Det vill man inte missa!



Bilden är från -07 när jag och mina kollegor på Bestseller skulle dansa salsa vid ett kundevent. Självklart fick vi gå skola hos Tobias Wallin och hans fru Helena. Funderar fortfarande på varför ingen ringt från Let´s Dance och önskat att vi ska göra come back. J

Trevlig helg!





torsdag 19 maj 2016

Entreprenör och småbarnsmamma

Del 3
I detta inlägg kommer jag hoppa fram i nutid och berätta om hur det kan se ut 2 helt olika dagar i entreprenören och ”småbarnsmorsans” liv.

Tisdag

Klockan ringer vid 06.00 och min tanke blir, det kan inte vara sant att det är morgon. Då vår lilla fröken på 6 månader har fått sprutor dagen innan så har det inneburit att det varit 3 timmars sömn. Att stänga av klockan och somna om ligger nära till hands, men då jag vet att det blir en lång dag och mycket ska uträttas så kliver jag upp.


"Farmens" kycklingar

Skyndar mig att utfodra djur. Sigrid vår älskade hund ska på promenad samt få mat. Vi har precis fått fem kycklingar på ”farmen” så de blir andra anhalten. In igen och väcker mina juveler. Elvis som är vår stora kille är morgonpigg och hoppar upp. Otis vår tvååring vill helst bli buren överallt då han precis insett att Bonnie (vår 6 månaders) inte är på öppet köp utan kommer att stanna kvar. Med ett barn på varje höft går jag ner och startar blöjbyte och frukost, tandborstning, kläder och så vidare. Puh äntligen i bilen, jag fixade denna morgon också.

När jag lämnar mina stora killar på förskolan Hasselbol så möts jag av pigga och glada pedagoger som gör allt för att lämning ska gå smidigt. TACK säger en stressad mamma som kastar sig iväg med en liten tjej i bilstol över armen. ”Kånkar” in den tunga stolen med Bonnie i bilen och sätter mig för att andas. Vart ska jag nu?

Börjar färden mot Karlstad och ett möte tillsammans med en kund som önskar utveckling med sitt ledarteam i höst. Lämnar mötet och är tacksam för att jag har världens bästa lilla tjej som skötte sig strålande på säljmöte och kanske det var just hon som gjorde så affären gick i hamn.

Teammöte

Så vad är det jag jobbar med egentligen? Jag jobbar största delen med organisation, lag och individutveckling. Detta är iallafall vad det står på min hemsida.

Men vad är det egentligen jag gör?
Mitt jobb handlar inte så mycket om vad jag gör, utan mer vad personerna jag jobbar med gör. Om det ska bli en bestående förändring är det upp till varje individ att själva ta tag i sin utveckling fast med vägledning. Mitt jobb går ut på att ”väcka” lusten och viljan hos människor att utvecklas.

Att få ”aha” upplevelsen, det är något jag behöver jobba på. Det är alltid lättare att titta ut genom fönstret vad alla andra gör fel än att titta sig i spegeln och fråga, vad kunde JAG gjort annorlunda.

I mitt jobb är det svårt att berätta innan exakt vad resultatet ska bli. Många önskar att jag ska berätta vad bolaget kommer öka i pengar, eller om jag har något fint stapeldiagram som visar resultatet om ett år. Visst vet jag vad som brukar bli resultatet, men jag kan aldrig lova det. Det är upp till varje individ. Det jag kan lova är att det inte blir en utbildning med bara teori utan en mix av många praktiska övningar samt verktyg du kan ta med dig och prova i din dagliga miljö. Känslan är så viktig, om du ska ta med dig något därifrån.

När jag sitter i bilen på väg hem, så ringer jag några samtal till kunder som jag har kommande veckor samt planerar kvällen.

Väl hemma igen så kastar jag i en tvätt och steker pytt i panna samtidigt som jag sjunger: En sockerbagare han bor i staden.. Bonnie älskar den sången just nu.10 minuter senare kommer Johan och grabbarna in genom dörren. Jag sätter mig i soffan och myser med barnen en stund och berättar att ikväll jobbar mamma, men imorgon så är vi lediga tillsammans. Det har alltid varit viktigt för mig att berätta för barnen vad som kommer att hända och ske även om de inte alltid förstår.

Bär ut väskorna i bilen och är så glad för att ingen blev ledsen, så jag slipper åka till jobbet med det dåliga ”mammasamvetet”. Höjer musiken och sjunger med till David Guetta och Zara Larssons nya låt (kanske hellre än bra) men känns som jag är 20 igen och tankar mig själv med massor av energi.

Ikväll ska jag jobba ihop med ett härligt gäng. Det är unga människor med sådan lust till att utvecklas. Detta gäng har jag jobbat med i lite över 1 år och det är så häftigt att få följa deras utveckling. Ikväll jobbar vi med ämnet Sälj, ett av mina absoluta favoritämnen. Service, gästen i fokus och hur ”DLX:ar” vi våra gäster. DLX:ar står för att ge Det Lilla Extra som gästen/kunden ej förväntar sig.

Under kvällen så får jag lära mig flera nya saker och jag blir lika imponerad varje gång. Helt otroligt att få gå till jobbet och själv få utvecklas samtidigt som jag får betalt. Under året som gått har vi jobbat mycket med kommunikation samt relationerna vi har till varandra i laget. Jag är helt övertygad om att önskar vi få ett starkt lag som gör goda resultat så måste vi veta vart vi har varandra samt att vi pratar med varandra och inte om varandra.

Väl hemma igen vid 22.45 så pussar jag på barnen som sover gott samt har ”strategimöte” med Johan om kommande dagar. Sätter mig vid datorn för att blogga, inser att jag tycker det är så kul att få dela med mig av mitt liv. Jag som alltid sagt att skriva det är inte min grej utan det är att tala. Får en idé om att kanske borde jag skriva en bok. Skrattar för mig själv och påminner mig om att detta var typiskt mig, impulsiv och sätter gärna igång hundra saker samtidigt. Inser att jag ska sova några timmar istället.

Onsdag
Blir väckt 05.30 av Otis som står vid sängen och säger: yogurt mamma. Tar upp han i sängen och lägger han under täcket och tänker Sov ”unge” sov. Då tittar han på mig med stora ögon som han hört vad jag tänkt och säger: pussar mamma, älskar mamma. Känner hur hela hjärtat blir varmt och önskar att tiden stannade.

Inser då att idag ska vi vara hemma jag och barnen och mysa och bara ha en lugn och skön dag. Morgonen går på med frukost, tre blöjbyten (japp jag har två blöjbarn), disk, hönor, hund, tvätt, borstning av tänder och så vidare.

När jag sätter mig på toalocket för att själv borsta tänderna så hör jag skrik från köket. Nej Otis så får du inte göra. Springer till köket, trampar på en legogubbe, AJ! På plats i köket ser jag ett juicepaket över golvet och en gul vätska som rinner ut på trägolvet ner i springorna. Ramla juice mamma, säger Otis.

Jag torkar golvet och försöker att se glad ut och säger det gör inget, det är sådant som händer. Medan jag torkar har Otis förflyttat sig till hallen. Då hör jag samma lilla kille säga: Oj mamma, kiss golvet. En snabb tanke är: Vad får jag för en två-åring på blocket? Tar mig samman och inser att det var jag som sa att han skulle vara utan blöja, vi tränar nämligen att gå på toa. Jag säger återigen: sådant som händer. Det var den lugna sköna dagen.

Vi får på oss kläder och kommer ut. Samtidigt kommer kusin Theodor och min svägerska Helena. Vi tar en fika vid sandlådan. Barnen leker, blåser såpbubblor och vi sitter och bara har det gott med en kaffe och får prata en stund. Just då känner jag att jag har hittat hem. Jag kan inte ha det bättre än precis här, med de jag tycker så mycket om.

Elvis, Bonnie och Otis
På eftermiddagen kommer mormor för att vara hos barnen när jag åker på styrelsemöte med Sunne musik och revyförening. Känns roligt att planera kommande året i teaterbiografen samt få höra att vi slagit rekord på antal besökare sedan renoveringen i höstas. Tur att det finns så många människor som kämpar för att vår fina biograf ska finnas kvar i Sunne.

Åker vidare på ett möte till för att sedan stressa hem och avlösa mamma. Har någon timme innan det ska läsas och sovas. Slutar framför dator med papper som ska skickas till revisorn, schema som ska läggas in till förskola samt bloggen. Tittar på klockan, oj hur blev den 23.45, tänker kan jag sända in texten nu, de måste tro på Sunne Kommun att jag är tokig. Inser att jag är lite tokig och har ett liv där det händer mycket med många järn i elden men det är mitt liv som jag valt å jag älskar det.

/Ulrika

tisdag 17 maj 2016

Hej
Jag är Sunnetjejen som växte upp på Brobyäng med Mamma, Pappa och min storebror.
Redan som mycket liten förstod min bror att denna busiga och kreativa lilla tjej kommer jag att behöva hålla ett öga på genom livet. När jag skulle döpas frågade prästen min bror vilka namn jag skulle få. Daniel svarade då Anna HIMLA Ulrika som det skulle vara den självklaraste sak i världen. Jag är glad att prästen valde att ändå döpa mig till Anna Hilma Ulrika.

Jag och min bror Daniel, som alltid funnits vid min sida.
















Vid sidan av mamma fick jag tidigt vara med och prova nya saker. Allt från laga mat, baka, ”tantgympa” i Rottneros gymnastiksal till mulleskolan (där mamma var en mycket omtyckt mulleledare).

Det absolut viktigaste som jag upplever mamma gav både mig och min bror var tron på oss själva och att vi duger precis som vi är. Detta är dock något som är lätt att säga, men något jag kämpar med varje dag och jag tror många gör med mig.

Kraven på mig själv har alltid varit höga och jag är glad att jag idag lever med en person som påminner mig ofta om att jag inte behöver vara perfekt och bäst på alla områden. Kryp upp i soffan och släpp mailen eller dammsugaren det löser sig, dammtussar och email ligger kvar imorgon också. Brukar vara några välkända kommentarer.

Min pappa är entreprenör och tog tidigt med både mig och min bror, för att vi skulle lära oss att man får ingenting gratis utan det är hårt jobb för att lyckas.
Jag kommer ihåg hur jag bara några år gammal fick följa med pappa ut på hans resor till kunder när det skulle levereras en fyrhjuling.

Att detta kunde ske både en söndag eller julaftonsmorgon var inget som var konstigt i vår värld. Service och att ta hand om våra kunder var självklart.

Jag ska medge att i tonåren var det mer än en gång jag var irriterad på pappa när han jobbade långa dagar och alltid svarade i telefonen även om det var familjesemester.  Pappa var en av dem som bar runt på en tegelsten under 80-talet, ja ni som är yngre än 25 år vet inte vad detta är men det var starten till mobiltelefonen. En stor tung svart låda med sladd som mynnade ut till en stor telefon. Den gick inte att ha i fickan men gjorde att man var tillgänglig.

Det var först många år senare när jag själv kom in i karriären och började sälja, som jag förstod vikten av service. Att vara tillgänglig för mina kunder samt att hålla det jag lovar och att alltid ge Det Lilla Extra, det är grunderna för lyckat sälj, enligt mig.
Idag inser jag att jag har många likheter med min far och glädjen till jobbet och mitt entreprenörskap är något jag är stolt och glad, att jag fick ta del av tidigt.

På pappret startade jag mitt första bolag 2006, men att sälja har alltid funnits i mitt liv.
Jag minns särskilt ett starkt minne när två små entreprenörer vid en ålder av 8 år hade bestämt sig för att måla och sälja korgar vid Torsbymarten för att ”dra in storkovan”.

Jag och min barndomsvän Helene Ekblom satt ofta i vår lekstuga hemma på gården och målade korgar, brödknivar ja allt man kunde måla på. Det estetiska och praktiska har jag alltid älskat.
Helene var nog den som hade talangen för själva målningen men jag hade affärssinne och idéer.

En tuff liten tjej -84




















När vi satt där en kväll kom vi på vår affärsidé. Eftersom våra nära och kära alltid köpte våra korgar så borde det ju gå att sälja till alla. Vem skulle inte vilja köpa våra produkter?
Att vi hade nära och kära som säkert gav en peng ibland för att vara snäll, tänkte vi inte på.

Då jag hade hört att min pappa skulle visa sina maskiner på Torsbymarten, så fick jag en idé. Kanske kunde vi ha ett bord där och sälja våra målade grejer.  Sagt och gjort, jag sålde in idén till pappa och så var det helgen och vi fick ett fint bord där vi ställde våra korgar med mera.

Detta var ju inte bland alla andra knallar utan vid maskinvisningen, så precis vid sidan av oss stod en stor skogsmaskin. Men vi var så nöjda och kände att nu blir vi rika. När det hade gått någon timme så råkade en hydraulslang (full med brunsvart olja) från skogsmaskinen gå sönder och spolade ner både korgar, postlådor, smörknivar inklusive mig och Helene.

Där stod vi och grät och alla ”maskingubbar” slet för livet för att torka korgar samt ta hand om två ledsna tjejer vars affärsidé gick i kras. Blev ingen mer korgförsäljning på marten men det blev en god affär ändå, eftersom ägaren av skogsmaskinen köpte rubbet av vårt sortiment trots att det låg i svarta soppåsar fulla med olja.

Som Bert Karlsson sade på en föreläsning jag varit på: Alla mina 100 idéer är inte bra idéer, men det räcker att två är. De två brukar vara riktigt bra.

Sunnerevyn "Mitt i smeten" 96/97
















Dansen och teatern blev en stor del av mitt liv tidigt. Mina föräldrar har hundratals vhs-filmer där de filmade mig i unga år, medan jag höll låda och inväntade applåder. Jag dansade för Tuula Dajen och fick även chansen att vara med i Sunnerevyn när jag inte var så gammal. Att få träna och ”hänga” med härliga förebilder som Reine Flodin, Richard Nilsson, Gunbritt Pettersson, Birgitta Nilsson med flera, gjorde att jag tidigt förstod att det är på scenen jag hör hemma.

Under högstadietiden hade jag lyckan att få några fantastiska lärare som verkligen påverkade mig till den jag är idag. En person som jag verkligen vill nämna är Eva Sonebrink min Svenska och SO lärare. Evas lektioner längtade jag alltid till. Hon hade egenskapen att kunna plocka fram det bästa ur varje person.

Du var ok precis som du var och hade du talang inom något område så gav hon chansen att jobba extra inom det, även om det ibland gick utanför ramen Svenska/SO.Detta gjorda att jag och många med mig fick tron på oss själva och jobbade extra hårt både på och utanför lektionstid.

Då jag idag möter många ungdomar som är på väg ut i arbetslivet och berättar om en tuff skoltid där de upplever att de inte blivit sedda för den person de är så önskar jag att alla pedagoger förstår vilket viktigt jobb ni gör och hur mycket det betyder att se eleven/människan även om den verkar skoltrött inte närvarande eller liknande. Något som alla människor vill, är att bli sedda. Det är något som vi alla kan ta ansvar för i samhället.

Jag träffade min lärare Eva för några dagar sedan, då hade vi inte setts på många år. Då tog jag min chans att berätta för henne vilken skillnad hon gjort för mig.  Eva är läraren och människan som såg oss, för dem vi var. Du har satt spår Eva och när jag idag jobbar med att själv utveckla människor så pratar jag om vikten att se varandra. // Ulrika

måndag 16 maj 2016

Ulrika ville till sina leriga stövlar och landet i Sunne



















Hej
Mitt namn är Ulrika Frykestam och det är mig ni ska få följa nästkommande två veckor.
När jag fick frågan för en tid sedan var första känslan självklart, kul!
Sedan kom tanke nummer två, hur ska jag få in detta i mitt redan så pressade schema?
Då jag har Sunne eller framförallt häftiga, kunniga, underbara och inspirerande människor att tacka för så mycket, bestämde jag mig att detta ska jag självklart göra.

Kanske kan jag inspirera någon annan att våga tro på sig själv och framförallt lyssna på sitt hjärta och följa sin egen väg. För det är något som jag upplever att jag alltid gjort och fortfarande gör.

Min blogg kommer att handla om hur jag startade min resa i Sunne för att sedan bege mig ut, uppleva nya saker för att sedan återigen flytta tillbaka till Sunne där mitt hjärta är.

Då utveckling alltid varit viktigt för mig kommer jag prata om mitt jobb, att ha förmånen att utveckla människor samt att gå till jobbet och känna, JAG måste ha världens bästa jobb.

Jag kommer självklart även skriva om min familj som betyder allt och de fina människor som hjälper mig varje dag att kunna leva mitt liv precis som jag vill.

Utmaningen för mig just idag är att driva mitt företag och göra det jag älskar samtidigt som jag önskar vara en närvarande mamma för mina barn och få ihop det välkända livspusslet. Men som en av mina mentorer sade en gång. Huret går att lösa på fler än ett sätt bara lusten och vilja finns. Så med massor av vilja och att våga be om hjälp så går det att vara ”småbarnsmorsa” och entreprenör.

Jag bor idag i Hälserud mitt i skogen, några minuters bilväg från Sunne. Där har jag hittat mitt smultronställe där jag bor ihop med min sambo och bäste vän Johan samt våra tre barn, Elvis 5, Otis 2 och Bonnie 6 månader samt vår hund och ett gäng hönor.

Jag har idag valt att bo i Sunne där jag får ”landa”, har närheten till familj och vänner och samlar min energi. Jag älskar att bara springa in på Ica och direkt se människor jag känner igen och småprata en stund. Jag brukar säga att jag lämnade ”klackeskorna” och storstan för mina leriga stövlar och landet.

Att jag har förmånen genom mitt jobb att få resa mycket och se nya platser gör att jag får pulsen jag behöver. Under dessa veckor berättar jag mer om min resa genom livet samt varför jag valde att lämna Sunne för nya äventyr för att sedan återvända tillbaka till vackra Fryksdalen.

/Ulrika

onsdag 11 maj 2016

Cirkusträning i Dungen

I parken samlas människor, solen står högt och vinden är ljummen. Många är här för att slappna av men en del för att träna.

Jag är en av de sistnämnda. Efter två hårda år på en cirkusskola i Köpenhamn så blir en lätt trött av tanken på att fortsätta träna. Eller det var iallafall det jag trodde att jag skulle bli.
Cirkusskola låter som en kul plats, det är lätt att tänka på en skola där folk går utklädda till clowner och hittar på massor av hyss. Eller en plats där en lär sig att dressera elefanter eller slå kullerbyttor på rad.
Hur det egentligen ser ut är det inte många som vet, men bakom en cirkusartist ligger många timmars hård fysisk träning. Ofta i en ombyggd industrilokal bakom stängda dörrar för att få lugn och fokus, vilket kan ibland vara livsavgörande. Speciellt när artister hänger högt upp i luften eller slår volter.

Bild från skolan AFUK i Köpenhamn. Foto: Tony Hadders

Jag hade åkt in till Göteborg på söndag morgon. Jag hade en heldag planerad men allt blev avblåst så jag passade på att åka till den vackra Slottskogen, Göteborgs största park. Jag tränade i ca två timmar vid utomhusgymmet de nyligen byggt där. Där finns det räcken i flera olika höjder. Som ett litet paradis för mig!

Här i Göteborg så finns det fler cirkusartister, vi är inte många men en del har lyckats organisera sig och hyr in sig i olika slags lokaler. Cirkus etableras långsamt här i stan, men det är på väg och det glädjer mig. Om bara några år så hoppas jag att det finns ett starkare nätverk och större stöd från staden, det vore fantastiskt med en Cirkushall och scen!

Det finns dock en plats där jag kan träna i lugn och ro, där de få åskådarna är fåglar, ekorrar och småkryp; Skogen.
Nu när sommaren äntligen kommit så blir skogen mer lockande än innan. I en liten kvav dunge vid utkanten av Landvetter lekte jag som barn och jag återfann den igår med min bästa vän. Den är precis som jag minns den, en magisk liten djungel. Dungens vackra natur går inte att rättfärdiga i bild, men jag gör ett försök i alla fall.

Dungen i Landvetter,. Foto: André Apelqvist
Jag önskar er en härlig vecka, min förhoppning ligger i att ni har minst lika fint väder som jag!
/Tony Hadders

fredag 6 maj 2016

Skogen och älven

Som barn var min lekplats skogen. Där kunde jag vara vem jag ville, en dag var jag ett försvunnet skogsknytt och en annan dag monsterjägare. När jag blev tonåring började kamraterna gå på fest och jag själv längre in i skogen. Därinne hittade jag något som låg mig närmare än något annat. En känsla som inte går att beskriva på något annat sätt än kärlek, trygghet och ärlighet.
Jag har legat i mossan mellan granar under många år. Hoppat över bäckar, klättrat på klippblock och i träd.
Ensamhet ger tillgång till unika upplevelser. Så unika att de ibland inte går att beskriva för någon annan. Jag är glad att jag fått möjligheten att vara ensam i skogen sen jag var ett barn. Jag går fortfarande in i den gröna oasen när jag får chansen. Om världen vill, så kanske du och jag möts uppe i skogen vid Finnfallet en dag. Här följer händelsen från båtturen jag nämnde i förra gången.
Håll till godo!

Foto: Tony Hadders

Jag och mina bröder tog ekan ner för Rottnaälven för att fiska, vi hade aldrig varit längre än till bron där älven sluter upp sig från sjön. Det var en solig och lugn dag men jag var lite orolig efter att ha hört att strömmarna kan dra en ner under vattnet om en trillar i. Målet för dagen var att ta oss ner till Hån där det fanns mycket abborre och ta oss tillbaka igen. Minst en abborre var skulle vi få upp.

Vi satt en bra stund i tystnad men fick inte napp. Jag minns att vi tävlade om vem som kunde kasta längst och tanken om att få upp en fisk blev mer och mer avlägsen.  Det var nog en av de första gångerna jag fiskade med kastspö. Vi kastade nerför älven och kom längre och längre. Efter en stund återgick vi till fisket åt varsitt håll från ekan och jag kastade i samma riktning som innan.

Plötsligt såg jag böljande vågor i det stilla vattnet, strax efter mitt drag medan jag vevade in. vågorna blev större och jag utbrast ”En jättefisk!”. Båda mina bröder vände sig och kom för att titta. När draget bara var några meter från båten stod vi alla på tårna för att se genom det skimrande vattnet vad det var för något.

Jag blev förskräckt, det såg ut att vara ett stort havsdjur och jag kom att tänka på det hemskaste jag visste. ”En marulk!”, tjöt jag. Ett ögonblick senare såg jag tydligt var det var: En bäver. Den största jag kunnat tänka mig. Med lång böljande päls och längs ansiktet löpte en lång mustasch.

Jag drog upp draget och bävern dök ner mörkret. Vi alla satte oss ner och var uppspelta. Plötsligt dunkade det till i ekans botten. Sen en gång till. Sen igen. Jag var rädd för bävern men också orolig för dess hårda krockar med båten. Tänk om den får ont i huvudet?
Vi satte försiktigt ner årorna och rodde i land, drog upp ekan på land och gick hemåt. På kvällen grillade vi marshmallows över den öppna spisen. Det var ju trots allt godare än grillad fisk.

tisdag 3 maj 2016

Tony Hadders, cirkusartist

Hej på er!
Tony Hadders heter jag och för två veckor framöver kommer jag att gästblogga här i Sunnebloggen.

När jag blev tillfrågad om jag ville gästblogga för Sunnebloggen blev jag väldigt glad. Att få skriva här trots att jag själv inte är värmlänning gör mig varm inombords!

I mitt första inlägg har jag tänkt att presentera mig, lite om min bakgrund och vad jag sysslar med. Målet är att ge er en tydlig bild av mig men jag inser redan nu att ni kanske kommer ha fler frågor
än svar efter den här presentationen.

Jag är cirkusartist med stort intresse för rörelse, musik, skrivande, scenkonst, hantverk och spiritualitet. Naturen är mitt hem och scenen är mitt jobb. En väldigt välbalanserad tillvaro!

Foto: Therese Ljunggren

Jag kommer från en kommun utanför Göteborg som heter Härryda.
Som barn har jag spenderat mycket tid i Sunne med omnejd då mina båda föräldrar hyser stor kärlek för Värmland. Samma kärlek har vuxit i mig och jag är säker att mina båda bröder känner samma sak. När jag växte upp ville jag inte bli astronaut. Jag ville bara helst att mina föräldrar en dag skulle berätta för mig att dom hittat mig i en utbrunnen meteorit och tagit med mig hem. Jag ville växa upp och veta att jag var från en annan planet och därigenom förstått varför jag var annorlunda.

Mina år i grundskolan var rätt hårda men jag tog mig igenom dom med motivationen att försvara min skatt. Skatten jag bar på var mitt egenvärde. Jag förstod att de som ville mig illa var de som hade mer ont än mig. Det som stack i deras ögon var att jag kunde vara mig själv och inte lät någon forma mig. Idag tycker jag synd om dem, men hoppas att de hittat rätt nu.

När jag sökte gymnasium så hittade jag nycirkus. Efter ett antagningsprov på Cirkus Cirkörs gymnasieutbildning förstod jag vad jag ville bli. Cirkusartist.
Jag var nervös i flera veckor efter provet och när svaret kom så klättrade jag upp på gympasalstaket och skrek av glädje, jag kom in!
Nu, 10 år senare, så har jag medverkat i olika föreställningar, uppvisningar, event och workshops. Förra året examinerade jag från en cirkusskola i Köpenhamn och nu är jag tillbaka i Sverige för att hitta fler roliga jobb och utmaningar.

Det finns så mycket att skriva om, men här får jag tacka för mig denna gång. Under dessa två veckor kommer jag att försöka täcka fler roliga och intressanta ämnen, vad det blir får ni se!

I nästa inlägg kommer jag att skriva om naturen. Främst skogen, men också om en spännande händelse från en båttur i Rottneälva mot Hån.

Allt gott!, Tony