fredag 30 september 2016

Post-it-lappar och blädderblock

Jag får ofta frågan om det är någon skillnad att arbeta i ett privat företag mot att arbeta i ett kommunägt bolag. En stor skillnad är att antalet möten har minskat rejält.

Arbetar du i en offentlig verksamhet så är det ideligen möten. Det är möten för att någon ska ge information. Det är möten för att man ska vara med och bidra med idéer till ett projekt. Jag vet inte hur många projektmöten (ofta EU-finansierade) jag varit på …

Ibland kan möten vara lite tröttsamma ...

Vi delas in i grupper med främmande personer och får en bunt med gula post-it-lappar för att spåna fram något som projektet ska ägna sig åt. Sedan ska en i gruppen redovisa vad gruppen har kommit fram till på ett blädderblock. Tanken är nog god för att tillvarata deltagarnas idéer, men i detta läge är projektet redan riggat och klart. Eftersom deltagarna inte haft tid att förbereda sig på frågeställningarna innan mötet blir det inte speciellt genomtänkta svar på dessa gruppövningar.

Jag skulle önska att företag och organisationer fick komma mer till tals, med idéer och önskningar, innan projektmedel till ett projekt söks. Då tror jag att projektmedlen skulle användas mycket mer effektivt.

Tack för att du tog dig tid att läsa min blogg. Vill du följa mig på nätet finns jag på Facebook med mitt namn och på Twitter som @reineflodin.
/Reine

torsdag 29 september 2016

Har man en gång börjat är det svårt att sluta

Rut Mård i sin tårta med hela ensemblen i MED RÄTT ATT ROA, 1989/90

En fritidsaktivitet jag har ägnat mig åt är revy och teater. Förra hösten hade jag fullt upp med planering och repetitioner av Sunnerevyns nyårsrevy EN SALIG RÖRA, som hade premiär på Teaterbiografen nyårsafton 2015. Jag hade för 16:e gången åtagit mig rollen som producent för en teaterproduktion med Sunnerevyn. Det var alltså min och föreningens 16:e produktion, som startade med revyn MED HUMORN I CENTRUM 1988/1989.

Egentligen började jag med revy i Gräsmark några år tidigare. Det började tack vare att jag spelade fotboll i Gräsmarks GOIF. Föreningens A-lag hade vunnit division 5, 1985, och laget skulle för första gången spela i divison 4, mot storebror Sunne och andra mer meriterade fotbollsföreningar. Ledarduon Algot Samuelsson och Arvid Olsson hade kallat några av spelarna och tränare till ett möte. Syftet med mötet var att komma på idéer hur föreningen kunde få in mer till föreningens ökade kostnader. Jag hade sett Mallbackenrevyn med Conny Olsson, Maria Miller och Maria Emanuelsson med flera. Jag hade också sett Terje Thoresens revy på Hotell Selma Lagerlöf. Jag hade aldrig spelat själv. Knappt stått på en scen. Jag visste knappt hur man gjorde en revy.

Ändå föreslog jag, att vi kunde ju sätta upp en revy i Gräsmark och på så sätt få pengar till föreningen. Den tystnad som uppstod efter mitt förslag blev aningen besvärande och ingen sa något på en lång stund innan mittfältsmotorn Per-Olof Erikson till slut fick ur sig:
– Det är inget för mig i alla fall.
Mer sas inte om mitt förslag.

Någon vecka efter mötet träffade jag Ove Lövkvist som var ledare för B-laget i Gräsmark. Han berättade att han hört mina idéer om en revy i Gräsmark och ville vara med. Ove hade erfarenheter från teatergruppen Odågorna i Fredros.

John Ellsberg i en paus i Gräsmarksrevyn

Ove samlade ihop några personer. Jag i min tur kontaktade Sunneprofilerna Ivan Westlund och John Ellsberg. Tyvärr blev Ivan Westlund tvungen att hoppa av då hans fru blev sjuk. John Ellsberg däremot var med och jag minns när han i öppningsnumret gled in på rullskridskor till tonerna av Svansjön.

Första revyn 1986 hette TÄNT VARE HÄR. Ensemblen bestod av: John Ellsberg, Ove Lövkvist, Per-Axel Mossberg, Tony Lövkvist, Lennart Andersson, Olle Fager, Pär Rosenqvist, Fredrik Eriksson, Sylvia Andersson, Britt-Marie Eriksson och undertecknad. Jag var med i två revyer i Gräsmark innan jag slutade. Det föll sig naturligt, då jag även slutade med fotbollen.

Britt-Marie Eriksson och Pär Axel Mossberg i Gräsmarksrevyn

Problemet med revy är att har man en gång börjat är det väldigt svårt att sluta. Efter något viloår satte vi upp en revy i Sunne med en nybildad förening. Revyn HUMORN I CENTRUM 1988/1989 hade följande ensemble: Per Asp, Åke Carlvik, Lisbeth Ehrencrona, Anneli Jansson, Birgitta Nilsson, Stig ”Kämpen” Olsson, Linda Robertsson och undertecknad. Sedan har det hittills alltså blivit totalt 16 produktioner med Sunnerevyn.

Per Asp, Birgitta Nilsson och Åke Carlvik i Sunnerevyn

Det är mycket som är roligt med att sätta upp en revy. Att tillsammans göra en föreställning är en häftig upplevelse. Ett stort problem med revy är att det tar väldigt mycket tid. Därför blir det ingen revy i Sunne 2016. Föreningen hinner helt enkelt inte med att sätta upp en revy i år.

Ibland har jag fått frågan vilket som har varit Sunnerevyns bästa nummer genom åren. Frågan är svår att svara på, men ett av de nummer jag minns bäst är när vi i en revy hyllade Rut Mård. Hon hade drivit Hotell Sunne i 50 år och hade precis sålt hotellet. Vi gjorde ett sångnummer där vi hyllade Rut. Vi hade en stor tårta på scenen. När sången var slut vred vi på tårtan och där satt Rut Mård i varje föreställning och vinkade till publiken. Många ögon tårades i salongen.
/Reine

tisdag 27 september 2016

Varför blev man som man blev?

Ja, varför blev man som man blev? Arv och miljö säger någon, Ja, det är nog sant. Mina föräldrar har nog varit en stor del men jag tror inte det är hela sanningen.

Händelser i livet och möten med människor påverkar också väldigt mycket. En händelse som påverkade mitt liv rejält var när Håkan, en av mina bästa kamrater i skolan, förolyckades sommaren 1979 i en trafikolycka.

Reine och Håkan

Vi hade valt samma linje i gymnasiet i Torsby och skulle börja där när sommarlovet var slut.
Jag var rätt blyg vid den här tiden och avskydde att stå inför folk. Efter denna sorgliga händelse så minns jag att mina rädslor försvann. Något av det värsta som kunde hända skedde och då fanns inget längre att vara rädd för.

Helt plötsligt kunde jag stå inför klassen och berätta och redovisa saker utan minsta rädsla. Den tragiska händelsen påverkade mig så starkt att jag blev en annan person. Jag kanske hade fått den personligheten senare i livet, men nu fick jag den tidigare helt klart.

När jag skriver dessa rader tänker jag på hur livet hade blivit för Håkan om han hade fått leva. Varför drabbades just han? Ett oskyldigt barn som var den bästa kompis som man kan tänka sig. Vi hade ju åkt moped massor av gånger på den där vägen. Hur kunde det ske?

Jag tror att det är viktigt med goda förebilder. Mina föräldrar har naturligtvis varit förebilder med sin fina människosyn och att alltid vilja hjälpa andra.

Eje Nilsson stående, andra från höger

En annan förebild jag har haft är Eje Nilsson. Legendarisk fotbollsspelare och tränare och den bäste ungdomsledare jag har haft. Han är svensk mästare i fotboll med Djurgården 1959. Djurgården hade mängder av landslagsspelare på den tiden. Sven Tumba Johansson var också med i laget men höll redan då på med en massa egna projekt, så han spelade i laget när det var derbyn och ”viktiga” matcher. Eje har ju också under en mängd år tränat och fostrat ungdomar under sin långa karriär. Han har alltid varit en stor förebild med sin ledarstil. Han såg verkligen alla ungdomar. Det kan nog många skriva under på.

Av Åke Carlvik lärde jag mig att humor är viktigt. Det är viktigt att man har kul om det ska genomföras något. Han berättade att när han var vice ordförande i kommunstyrelsen, och det körde ihop sig med de politiska motståndarna i någon fråga, då kunde dåvarande ordförande i kommunstyrelsen Olle Söderberg säga:
- Nej, berätta något roligt Åke.
Det gjorde Åke, vilket lättade upp stämningen.

Åke Carlvik

Åke med enbart sex år i folkskola var både kunnig och rolig och med en härlig självironi. Han hade en skön inställning till detta med att oroa sig.
- Man ska inte gå omkring och oroa sig, tyckte Åke. Säg att du går omkring och oroas över någonting och så händer inte det du oroas över. Då har du gått och oroat dig helt i onödan. Skulle det du oroas över verkligen inträffa blir det istället jobbigt inte bara en gång utan två gånger!
/Reine

måndag 26 september 2016

Hur Sunne Vattenpark kom till Sunne

Första gången jag hörde ordet vattenpark var redan 1999 när ungraren Istvan Foth föreslog ett vattenland där de gamla bassängerna låg på Kolsnäs. Istvan Foth hade redan 1985 hjälpt Bert Karlsson med Skara sommarland. Jag tyckte att det var tokiga idéer och jag förstod varför Istvan Foth bodde på en plats som Stöllet.

2001 blev det uppenbart att de gamla bassängerna på Kolsnäs började bli riktigt dåliga, och hade sett sina bästa dagar. De gamla simbassängerna byggdes 1971 och kostade då 400 000. Där gjorde Lions i Sunne en otrolig insats och bidrog med 100 000 kr(!).

Sunne Turism AB gjorde en kostnadsberäkning och nya bassänger skulle kosta cirka 9 miljoner. Badet gick 300 000 back varje år så frågan var: Ska vi bygga något som garanterat går back och som inte drar så mycket besökare?

Fram med Istvans nya ritningar igen. Studiebesök och nya ritningar. Vi gjorde en studieresa till Cypern och besökte sex stycken vattenparker. I staden Limassol fanns det en vattenpark som hette Wet and wild.

Vi gillade denna park för den var ungefär så stor som vi hade tänkt oss. Jag sa till mina arbetskamrater att:
– Tänk om vi hade pengarna. Då kunde vi plocka ner den här vattenparken och köra den till Sunne
Alla skrattade åt den galna idén. Jag trodde vid den tiden att det inte ens gick att plocka ner en vattenpark och flytta den.

Väl hemma igen gick det trögt med vattenparksprojektet. Ett genombrott kom när Anders Magnusson, som ägde marken norr om turistbyrån på Kolsnäs, frågade om vi inte skulle bygga vattenpark på hans område.

Första spadtaget av Filippa Mörk, Karl-Johan Adolfsson och Oscar Nilsson Hallgren

Jag ringde Istvan som redan ritat ett tiotal ritningar. Istvan gjorde ytterligare en ritning - betydligt större och häftigare än de förra.

Sunne Turism AB bildade ett dotterbolag, Sunne Vattenpark AB. Nu var siktet att finna en finansiering och sedan låta ett privat bolag driva verksamheten. År 2003 jagade vi finansiärer utan större framgång. 2004 ringde Istvan Foth och sa att Pavlos Louizou, som var delägare i vattenparken Wet and Wild i Limassol, var villig att plocka ned och flytta vattenparken till Sunne. Samma vattenpark som jag året innan tyckte vi skulle köpa och plocka ner. Jag trodde Istvan skämtade för något så stolligt kan väl inte vara sant. Jodå, Pavlos ville flytta sin vattenpark till Sunne. Så blev det.

70 containrar med vattenparken från Cypern med båt till Göteborg. Sedan tåg till Karlstad och sista biten lastbil till Sunne. Det var prylar och grejer överallt på vattenparksområdet. I mitt tycke var det en otrolig insats av alla som var delaktiga i byggprocessen. En stor hjälp var att cyprioter som plockat ner anläggningen på Cypern var här och satte upp den.

Undertecknad hade jobbet som VD i Sunne Vattenpark parallellt med jobbet i Sunne Turism AB fram till januari 2006. Invigningen ägde rum 14 juni 2006. Mannen som invigde var Mr Sommarland himself, Bert Karlsson.

Jörgen Jönsson och Bert Karlsson gjorde premiäråket i Sunne Vattenpark 14 juni 2016

Sunne Turism AB arbetade i fem år med att förverkliga en vattenpark i Sunne. Minns att jag och, dåvarande pensionären och före detta chefen på tekniska enheten i Sunne kommun, Willy Nyqvist satt en påsk uppe hos Istvan Foth i Stöllet och ritade på anläggningen.

Tyvärr har anläggningen inte varit någon bra ekonomisk affär för ägarna. För Sunne har det varit mycket bra. Sunne sommarland är ju överlägset Värmlands häftigaste familjeattraktion. Fler barnfamiljer som turistar i Sunne. Bra för boendeanläggningar, restauranger, butiker och andra näringsidkare. Att ha en megaattraktion som lockar barnfamiljer är en stor tillgång.

Sommaren 2016 kom det 32 000 besökare. Några nya attraktioner och en normalvarm sommar gör att det borde komma 40 000 - 50 000 besökare.
/Reine

fredag 23 september 2016

Ett erbjudande som var lätt att tacka ja till

Ny arbetsgivare 2016
Jag hade arbetat som VD i Sunne Turism i över 17 år när jag i april i år fick erbjudande om att bli anläggningschef för Sunne Camping och Sommarland.

Lekande barn på Sunne Camping och Sommarland, sommaren 2016 

1 april köpte Grönklittsgruppen från Orsa det kommunägda Sunne Turism.

Just detta med Sunne sommarland lockade något extra. Sunne Turism låg ju bakom tillkomsten av Sunne vattenpark, som anläggningen hette när den stod klar i juni 2006. Jag och mina medarbetare arbetade i fem år för att få till ett häftigt äventyrsbad i Sunne.

Det är nog få projekt i Sunne som varit mer omtalat och diskuterat som detta. Utmaningen att utveckla Sunne sommarland, med en ägare som vill satsa i Sunne, gjorde det lätt att svara ja till erbjudandet.

Senare i bloggen återkommer jag med berättelsen om hur Sunne vattenpark, numer Sunne sommarland, kom till Sunne.

Sommaren 2016 blev intensiv men väldigt rolig och lärorik. Det är verkligen kul att ha en arbetsplats som kan erbjuda så många ungdomar sommarjobb. 
Jag fick nöjet att arbeta tillsammans med nya, duktiga medarbetare vilket är själva moroten som ledare.

Mitt sätt att leda en verksamhet ändrade jag inte på i och med ny ägare. Det gäller fortfarande att ha passion för verksamheten och att få kunder nöjda. Det går aldrig att slå sig till ro utan man måste hela tiden arbeta med personalen för att förbättra kundupplevelsen. Jag försöker anställa personer som brinner för uppgiften och som är bättre än jag.

Sommaren 2016 blev en bra sommar och gav mersmak för framtiden. Bifogar några bilder från i sommar. Tyvärr kom vår hinderbana ute i Fryken lite sent på säsongen, men du som missade den har något att se fram emot 2017.
/Reine

Hinderbana i Fryken, Sunne Camping och Sommarland, sommaren 2016


onsdag 21 september 2016

Ett fotbollsdrama utan dess like

Fotbollsmatchen
En gång var jag med om ett fotbollsdrama som kan mäta sig med det Sveriges damfotbollslag var med om i OS nyligen.

På högstadiet gick Fryxellskas skollag till DM-final (Distriktsmästerskap) i fotboll mot Forsnässkolan i Munkfors och jag var målvakt.

Matchen spelades i Munkerud och Forsnässkolans elever hade fått ledigt för att heja fram sina kamrater.

Jag var målvakt och fick halva Forsnässkolan bakom mitt mål.

De trodde nämligen att Fryxellska hade ett riktigt såll i mål och såg fram emot många mål för hemmalaget.

Självklart hade jag för avsikt att spika igen målet. Det heter nämligen så när målvakten inte släpper in en enda boll.

Munkfors gjorde mål i första anfallet! Härlig början. Som om det inte var nog stod pöbeln bakom målet och psykade mig hela tiden med okvädningsord.

En annan hobby de påhittiga bakom målet hade var att slänga gem och radergummi på mig.

Jag påpekade detta för domaren (som kom från Munkfors) men han tyckte inte det var något att bry sig om.

Hursomhelst  fick vårt lag ordning på spelet och slutresultatet blev 2-2 när endast några minuter återstod av matchen.

Då hände det!

En Munkforsspelare slår en bakåtpassning till egen målvakt men en av våra spelare snappar upp bollen och rundar målvakten och lägger in bollen och vi tror att vi leder med 2-3.

Men icke.

– Linjedomaren vinkar offside, säger domaren.

Vad nu då? Har vi linjedomare helt plötsligt? (Vi spelade utan linjedomare.)

Fast vid denna händelse visade det sig nu plötsligt att vi hade en linjedomare.

Vår lagledare, legendariske höjdhopparen Kjell-Åke ”Sörmarkarn” Nilsson, gick som någon sorts linjeman med en björkruska i handen som han viftade med om bollen gick ut över ena sidlinjen.

Helt plötsligt fick karln för sig att vinka för felaktig offside mot sitt eget lag!

Vi som spelade upplevde att vi hade allt emot oss. Publiken, domaren och till och med vår egen lagledare.

Uppgivet fortsatte vi mot förlängningen.

Den slutade mållöst och straffläggning skulle avgöra matchen.

Spänningen var olidlig.

Det var jämn straffläggning även här.

På något sätt lyckades jag komma i vägen för motståndarnas sista straff och Fryxellska skolan var DM mästare i fotboll.

Jublet visste inga gränser.

I bussen hem fantiserade vi om att rektor Eskil Herrlin säkert hade gett alla elever ledigt och gett order om att vi skulle mottas som hjältar när vi kom hem. (Vi hade ringt hem.)

Men när bussen gled in till Fryxellska skolan fanns inte kotte på skolgården. Jo, där kom det äntligen någon som visste nått om fotboll. Den pålitlige vaktmästaren Erik Westlund rusade fram och stoppade bussen. Erik hade säkert hört den stora nyheten och ville gratulera oss. Men icke. Han ville bara tala om för busschauffören att denne skulle åka till skolbespisningen på Skäggebergsskolan när han hade släppt av oss.

Ingen verkade bry sig det minsta om att vi var DM-mästare.

Lagledaren och den berömde ”linjedomaren” Kjell-Åke Nilsson tyckte i alla fall att vi hade gjort en storstilad insats och bjöd på kaffe och tårta i cafeterian där vi väntade på att det skulle ringa till rast så att vi kunde berätta för lärare och kompisar vad vi hade gjort för skolan.

Först fram att gratulera mig var läraren Jon Rydenstam. Trodde jag, alltså. Men icke. Jon sa ingenting om matchen och verkade inte det minsta intresserad av fotboll utan påminde mig om en uppsats i engelska som skulle in nästa dag!

Ridå!
Reine, fotbollsmålvakt

Vi fick inte ens ledigt den sista lektionen av dagen. Jag till exempel blev tvungen att gå till Ingemar Allards gymnastiklektion där vi hade redskapsgymnastik …
/Reine

tisdag 20 september 2016

Mycket TV-tittande och besök hos Dr Sandqvist

Jag hade en mycket trygg uppväxt och världens bästa mamma och pappa. Jag spelade, under uppväxten, fotboll nästan varje ledig tid. Detta var ju innan fotbollen var organiserad. Mina kamrater och jag träffades och delade upp oss i lag och spelade på gator i Sunne och i Järnvägsparken. Just Järnvägsparken var alltid lite spännande. Där kunde vi bli utskällda och bortkörda av vaktmästare som arbetade på Sunne kommun. Gräsmattan fick nämligen inte skadas.

I väldigt unga år hade jag den lilla egenheten att jag satt och såg på TV sent på kvällarna. Det kunde vara filmer eller sport som på den tiden sändes i efterhand.

Mamma tog med mig till doktorn för att råda bot mot för mycket TV-tittande.

I nyheterna innan en fotbollsmatch skulle börja visade nyhetsprogramledaren en liten lapp med resultatet. Det var bara att blunda och invänta matchen.

Ibland var det någon klantig programledare som även läste upp resultatet vilket gjorde att det säkraste var att gå ut ur TV-rummet när resultatet skulle visas. Dumt att chansa.

Hursomhelst.

Min mamma tyckte att detta var oroväckande att jag som liten knatte satt och såg på TV sent på kvällarna. Mamma körde med förmaningar och kloka argument att det är viktigt att sova och så vidare. Pappa trädde in på banan och körde den lite mer hårdföra stilen:

– Då får vi väl ta bort TV:n. Det sistnämnda trodde jag inte alls på. Pappa såg ju lika mycket TV som jag. När deras egna knep inte bet tog mamma med mig till läkare. Den legendariske doktor Kent Sandqvist fick äran att ta emot mig och mamma.

När Sandqvist fick höra talas om min ”sjukdom” så lugnade han min mamma att hon skulle ta mig med på en promenad på kvällarna så skulle jag somna tidigt.

Min mamma som gillade Dr Sandqvist tyckte emellertid denna gång att rådet var helt förkastligt.

Doktor Sandqvist visste ju inte att jag spelade fotboll varje kväll och min mamma tyckte att jag fick nog med motion.

Jag fick även i fortsättningen sitta uppe på kvällarna …
/Reine

måndag 19 september 2016

Det går att cykla lika fort på en begagnad cykel

Hej!
Jag heter Reine Flodin och jag är en genuin Sunnebo. Jag ska blogga de närmsta två veckorna och har tänkt skriva om mig själv och om händelser som jag har varit med om.

Jag växte upp på Kvarngatan 9 i Sunne med bror och min mamma och pappa. Mina första skolår gjorde jag på Lerans skola under ledning av läraren Anita Lindskog.

Reine är ”den där ljushåriga pôjken framför fröken”

Jag minns att jag tyckte skolan var toppen när jag gick i första klass. Jag och min kompis Urban, som bodde i samma trappuppgång, kom ofta väldigt tidigt till skolan på mornarna. Ibland var vi faktiskt de första personerna som kom till skolan. Vi satt på trappan när vaktmästare och lärare kom och låste upp. Detta beteende hos oss förändrades dock med åren och jag vill minnas att vi när vi gick i nionde klass var bland de sista som anlände till Fryxellska skolan när det ringde in på morgon.

Jag minns min uppväxt med bara soliga minnen. Det blev ännu bättre när vi 1972 flyttade till Åsvägen där mina föräldrar köpte hus.

Min mamma var hemmafru. Pappa hade egen affärsrörelse. Han sålde cyklar, mopeder och gräsklippare. Han lagade och reparerade även dessa saker.

Något jag minns väldigt väl var att trots att pappa sålde nya cyklar, mopeder och gräsklippare såg jag ingenting av dessa saker hemma. Jag fick alltid begagnade cyklar medan flera av mina kompisar hade nyare cyklar. När jag blev 15 år fick jag en gammal moped – Zündapp compact. Jag kan inte säga att det var den tuffaste och modernaste mopeden vid denna tid. Snarare det motsatta. Som gräsklippare hemma hade vi en begagnad handklippare utan motor. Ordspråket Skomakarens barn har de sämsta skorna, stämde i detta fall. Pappa var inte snål på något sätt men tyckte detta inte var något att lägga pengar på.
– Det går att cykla lika fort på en begagnad cykel som en ny …
/Reine

Reine, idag

fredag 16 september 2016

Det är inte mycket som är lagom i Los Angeles

L.A (Los Angeles) är verkligen en stad med stora kontraster. Det är inte mycket som är lagom där. Det finns ett talesätt om L.A som lyder:
Du kan åka skidor på morgonen och vara på stranden på eftermiddagen! Nu har jag inte prövat detta själv, antagligen för att jag inte åkt skidor sedan jag var i skidskolan på Ski Sunne som barn och att jag är lite “frösen” av mig och inte gärna vill hoppa i havet om det nu inte är väldigt varmt i vattnet. Men, det är iallafall fullt möjligt att börja dagen med att åka skidor i San Gabriel bergen och sen sticka till beachen och bada innan solen går ned.
Nu är det inte alla förunnat att göra något sådant och där kommer vi in på en annan stark kontrast. Los Angeles har ett stort problem med fattigdom och hemlöshet. Nästan 50 000 personer bor i tält eller sover på pappkartonger på Los Angeles gator. Ett område som är ett av de värst drabbade är Skid Row i en del av Downtown.  Jag brukade bo i Downtown för några år sedan och det var förkrossande att se hur svårt de hemlösa har det.
I år har staden äntligen fått en större budget för att minska hemlösheten, men det återstår att se hur stor skillnad det blir eftersom hemlösheten ökar med dryga fem procent per år.

Kör man cirka 48 kilometer nordväst om Downtown, så kommer man till den totala motsatsen: Malibu. Här finns milsvida stränder med fantastiska villor med lika fantastiska priser. En kompis till mig är manager för en villa där och den här utsikten kan fås om man kan betalar 65 000 dollars eller 551 440.00 kronor per månad i hyra. Any takers?


Så, det var sista bloggen. Jag trodde nog aldrig att jag skulle blogga, men nu har jag prövat på det med! Det var faktiskt ganska kul.

/Helena

onsdag 14 september 2016

Svårt att smälta vissa regler

Hej från LA!
Idag ska vi på inflyttningsfest! Det är en familj som vi lärde känna i Benjamins (min sons) förskola. De flyttade för att bo i ett bättre skolområde. Det är väldigt vanligt att göra det eftersom kvalitén på skolor varierar väldigt här i L.A. Förutom kommunala skolor finns det många privat skolor, som kostar skjortan och även friskolor. Friskolorna är ofta lite mer progressiva, men kan ha väldigt långa köer.

Vi har tur att vi bor i ett område där skolan är “bra”, och det just för att föräldrarna är
väldigt involverande och samlar in mycket pengar till skolan.

Barnen börjar obligatorisk Kindergarten vid 5 års ålder, som kanske kan liknas vid Sveriges första klass. De bör redan ha gått i förskola ett par år innan och måste ha lärt sig alfabetet, skriva sitt namn, räkna och vara redo att börja läsa innan de kan gå.

Jag har haft svårt att smälta vissa regler och deras sätt att disciplinera barnen i skolan. Det är aningen förlegat tycker jag. De är också överdrivet akademiska redan i Kindergarten och det är inte
mycket tid för lek, förutom 20 minuters rast på morgonen och 20 minuter på eftermiddagen. De ger barnen prov vid 5 års ålder och de har hemläxa varje dag och även över helgerna.  Helt vansinnigt tycker jag.

De börjar vid 08.06 på morgonen och går till 14.34 på eftermiddagen. Man får absolut inte vara någon minut sen. Jag såg en pappa på skolans kontor häromdagen som hade varit 13 sekunder försenad och blev uppskriven!? Är man sen måste man lämna in ett brev (inga emails) och förklara varför man är sen. Händer det flera gånger så skickas man till en domare. Kul! Jag är lite lagom paranoid med att vara i tid måste jag säga.

De använder också ett grönt, gult och rött system för att hålla pli på barnen. Om man pratar eller inte lyssnar så får man ett gult kort, händer det flera gånger så kan de få rött kort och då kontaktas föräldern. Dessa kort sitter på en vägg så att hela klassen kan se vad de har för färg. Om de får gröna kort 10 dagar på raken så får de välja ut en leksak från en skattkista! Bara att skriva om detta gör att jag överväger att flytta hem! På tal om hem..

Min kompis Veronica skickade en artikel till mig från NWT om nystartade Trivselpatrullen på förskolorna i Sunne. Vilken underbar idé! Jag får nog stjäla den och starta det på skolorna här!

Jag får avsluta med något sött efter allt det sura. Titta vad någon gav mig idag! En av de mest amerikanska kakorna man kan tänka sig, fast med Swedish Fish-fyllning!?
Inte min grej, men sött var det i alla fall.

//Helena


måndag 12 september 2016

Joshua Tree, 43.3 grader hett och ganska många bin

Joshua Tree National Park
















Hej igen!!!
Tänkte att jag skulle avslöja ett av mina absoluta favoritställen, när jag känner att jag vill ha en mini-semester: Joshua Tree National Park, som ligger dryga två timmars körning från L.A. Det är helt perfekt om man gillar att campa, klättra i berg, hika, kolla på stjärnorna eller bara bli begeistrad av naturen.

Har jag vänner eller familj på besök så försöker jag hinna med en resa dit och till Palm Springs som ligger en halvtimme söder om Joshua Tree.

Vi var där senast när Daniel’s syster och systerdotter var här och hälsade på i somras. Jag kanske ska passa på att varna att det blir väldigt varmt eller rättare sagt hett på sommaren. Det var 43.3 grader (110 F) när vi var där.  Då gäller det att dricka mycket vatten och inte vara ute för länge i solen.  Vi låg mestadels vid poolen på dagarna och när vi var inne i nationalparken så fick vi gå ut i typ 20 minuters omgångar och sen tillbaka in i bilen med AC på för att inte helt få solsting!

På tal om sting... Vi tänkte grilla inne i parken en kväll och råkade på en hel svärm med bin som omgav oss och sen även bilen efter att vi tagit skydd i den. De stackars getingarna var så törstiga
att de gav sig på allt som hade minsta droppe med fukt på sig. Inklusive våra armar och ben och fukt från radiatorn på bilen. Turligt nog blev ingen stungen. Läste sedan att de var tvungna att stänga delar av parken på grund av alla bin.

- Jodå, jag ställde allt ut en tallrik med vatten till dem, djurvän som jag är.. :)















29 Palms Inn är ett hotell med små adobe-stugor* och som ligger vid en naturlig oas.

/Helena


(*Adobe är ett byggnadsmaterial gjort av lera, sand och vatten - jämför tegel. Halm eller gräs  används som bindemedel. Materialet fungerar bra i varma klimat eftersom adobe kan absorbera fukten i atmosfären. Vanligt i klimat som i sydvästra USA och Sydamerika.)




fredag 9 september 2016

Metallverkstad, Dolly och Daniel

Hej!
Idag har jag varit till en metallverkstad nere i Gardena, vilket är 19.2 miles, det vill säga 30,5 km ifrån där jag bor. Den resan tog bara en dryg timma.Vilket inte är så illa faktiskt. Hade jag åkt lite tidigare på morgonen så skulle jag suttit i rusningstrafik hela resan och då skulle det tagit ännu längre. Man får verkligen planera in vad man ska hinna göra här på grund av trafiken. Rusningstrafiken är 7-10 am, 11-1 pm, 3.30-7.30 pm. Hamnar man i rusningstrafiken så får man räkna med dubbla tiden minst. Det är då man längtar till Värmland!!!

Anledningen till resan var ett möte angående ett konstuppdrag. Jag är del av en skara konstnärer som fått i uppdrag att utsmycka ett stort kommersiellt bostadskomplex här i L.A. Jag tycker det ska bli så spännande och efter mötet idag, så är jag om möjligt ännu mer exalterad. De är fantastiskt skickliga och kunniga och det verkar inte finnas en gräns för vad de kan göra. Mannen som äger företaget och som ska hjälpa mig med skulpturerna lärde mig att svetsa för ca. 7-8 år sedan och jag har inte sett honom på 6 år, så bara det var ju jättekul!


Nu kanske inte alla tycker det är så spännande med en bild på en metallverkstad, så jag sätter väl in en bild på Daniel(Benjamins pappa) och Dolly Parton. Lite roligare kanske?















Daniel jobbar med nöjesnyheter för ett engelskt tv-bolag och de gjorde ett reportage om Dolly Parton. Han säger att hon är väldigt trevlig :)

/Helena

onsdag 7 september 2016

Highland Park, Trump och munkar

Hej
När de flesta hör Los Angeles, så tänker man nog först på ställen som Beverly Hills, Hollywood och Santa Monica. Men L.A är så mycket mer.

Det finns en myriad av bostadsområden som börjat konkurrera om uppmärksamheten. Exempel på dessa är Silver Lake, Echo Park och nu senast Highland Park. Själv åker jag till Highland Park mest för att gå på posten för det är aldrig någon kö där och gott om parkering. Bor man i L.A, där det finns så mycket folk och trafik, så blir man riktigt lyrisk över sånt! Invånarna är mestadels Latinos (ca. 72%), men det håller på att ändras eftersom området går igenom en gentrifiering. Vilket har både för- och nackdelar.

Själv gläds jag åt alla nya små restauranger, gallerier och designbutiker, men nackdelen är den att efter ett par år så har Starbucks, Mc Donalds och stora affärskedjor konkurrerat ut de familjeägda charmiga ställena och allt blir precis likadant överallt!  Bostadshyrorna blir högre och och många tvingas flytta.

Jag bodde i Downtown L.A förut och det blev så trendigt, dyrt och populärt att det nu känns mest stressigt att åka dit. Bostadspriserna har också gått upp och om man betalar ungefär 5 svenska miljoner eller
590 000 dollars, så kan man köpa denna pärla!















En investerares dröm stod det på annonsen:)

På York blvd i Highland Park finns en salig blandning av latinamerikanska närbutiker, hipstercaféer, designbutiker, bilverkstäder, barer och t.o.m en butik som heter “Dotter”. Ägarens farmor var svensk, så därav namnet. Tyvärr var den affären stängd idag.















Här bredvid pinatorna har vi min son Benjamin, 5 år, som tycker solen är för stor i Los Angeles. På York blvd. kan man också köpa sig en pinata som ser ut som Donald Trump eller Hillary. Ganska så säker på att majoriteten här köper den av Trump och riktigt går loss på den, efter hans kränkande uttalanden om mexikaner.

Nog om det. Nu ska det köpas donuts!!!



















Nej, jag köpte inte den med bacon...

/Helena










måndag 5 september 2016

Helena Gullström presenterar sig och L.A


Hej från L.A!!!
Jag heter Helena Gullström och kommer ifrån Sunne, men bor sedan 21 år i Los Angeles, Kalifornien. Jag är en mångsysslande konstnär/egen företagare och mamma. Jag kom hit på semester och råkade liksom stanna.

Det var aldrig riktigt min plan att bosätta mig på andra sidan jordklotet och har de senaste åren funderat på om jag kanske ska  avsluta min utdragna “semester” snart och flytta hem till Sverige igen. Tro nu inte att mitt liv varit som en semester!













Vi bor på ett litet berg som heter Mount Washington, som ligger precis norr om Downtown. Bilden är tagen från SRF Center, ett världskänt yogainstitut, som ligger här på berget. Där finns en fin botanisk trädgård och det är en fin utsikt över downtown LA. Om det är klar luft kan man se till havet.


Min första tanke när jag fick förfrågan om att skriva en blogg var: Hjälp. Nej. Jag har alldeles för mycket på min tallrik just nu (engelskt ordspråk fritt översatt till svenska), men sen tänkte jag att det kunde ju vara kul att visa att L.A inte bara är glamoröst och kändistätt, utan också en vibrerande stad (bokstavligt talat med alla jordbävningar), fylld av intressanta människor, konst och kultur, galen trafik, veganer, hemlöshet, yogastudios, torka, smog, bränder, stränder och hipsters!

Men mer om det i nästa blogg!

/Helena