torsdag 15 juni 2017

"Jag lastar Astrid Lindgren för hur min bonde-romantik väcktes"

På de få lediga stunder man har som doktorand och småbarnsförälder driver jag en blogg om hus och hem då och nu, www. hemlighus.se. Som presentation har jag skrivit: ” Jag som driver hemlighus tillhör något självironiskt menat den bonde-romantiska vågen som köpt sig ett renoveringsobjekt på landet.” I detta inlägg vill jag förklara vad det är som är så självironiskt i min bonde-romantik…

På 1980-talet, då jag föddes och växte upp skedde en rad filmatiseringar av Astrid Lindgrens många mästerverk: Ronja Rövardotter, Alla vi Barn i Bullerbyn, Madicken, Rasmus på Luffen. Vitsippeskogar, dammiga landsvägar, hästkärror, kvällsdopp i skogstjärnar, och självhushåll rullade från VHS-banden för våra blickar. Om och om igen. Taberas med egenstoppade korvar, rullsylta, köttstycken invirade i papper, polkastänger och riktiga ljus i julgranarna. Ja, jag vill faktiskt gå så långt att jag helt och hållet lastar Lindgren för hur min bonde-romantik väcktes.

I Astrid Lindgrens värld




















Vissa dagar kan jag känna mig kränkt av en asfalterad väg eller att någon målat sitt hus med stoppljus-röd akrylatfärg istället för hederlig faluröd. Till mitt försvar så vet jag att många delar min vision av det goda livet på landet. Stora delar av 80-talistgenerationen verkar helt enkelt marinerad i Astrid Lindgrens värld. Men man har dessutom säkrat upp med mer eller mindre trovärdiga och respektabla motiveringar som mer handlar om klimatansvar och hållbar livsstil.

Många beskriver att vi lever i en ohållbar tid med ohållbara konsumtionsmönster. Världens befolkning bara växer och växer och vi svenskar förbrukar redan 4,2 jordklot (Se exempelvis sydsvenskan 16-10-27 ) Apokalypsen närmar sig och lösningen ser många som att ta avstånd från det liv vi lever, flytta ut på landet, skaffa träskor och huckle och börja odla egna tomater. I liknande resonemang ryms också en rädsla för att våra öppna landskap med betande djur skall försvinna, att allt skall trasas sönder av motorvägar och att naturen skall exploateras och dö.

”Sluta att utrota skogarnas alla djur! Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa, låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur”. Så fick vi barn sjunga Taube på 80-talet samtidigt som vi gick och plockade skräp i dikeskanterna med ’håll-sverige-rent’-pins på tröjorna. Jag förstår mig på den synen. Jag känner med den. Om jag inte kan få stå i absolut tysthet och suga in doften från häggen så vet jag inte vad det är för mening med nånting.

Med hela denna gröna-vågen-kulturen kommer ofta även ifrågasättandet av kapitalismen och en närmast hätsk konsumtions- och tillväxtkritik. ’Alla kan inte konsumera som vi!’ skallar ropen. All konsumtion är plötsligt iögonenfallande. Och visst står det alldeles klart att vi snabbt måste börja producera smartare och med större hänsyn till vår miljö och våra naturresurser. Snabbt.

Spartanska tillväxtkritiker














Men, jag tror inte för ett ögonblick att detta kan ske utan konsumtion eller med så kallad ’nerväxt’, som vissa föreslår som framtidens alternativ. Dels så förstår jag inte hur det skulle vara realistiskt genomförbart, dessutom andas det oförståelse för den miljard människor som lever i extrem fattigdom. Hur skall dessa människor kunna få det bättre utan just tillväxt och konsumtion? 

Vad världens fattiga behöver är att kraftigt öka sin konsumtion. Av materiella ting, men också sjukvård, bostäder, utbildning, cancermediciner, vaccinationer, barnomsorg för att ta några exempel på typ av konsumtion som utgör mycket större del av våra konsumtionsmönster än de förtvivlade platt-TV apparaterna och högarna med plastleksaker.

Västvärldens historia har visat oss att tillväxt, ökade inkomster och ökad konsumtion lyft människor ur fattigdom på ett sätt som helt saknar motstycke. Och vi behöver bara snacka lite med våra mor- och farföräldrars generation för att se att det är så.

Mitt i min Lindgrenska bonde-romantik så känner även jag att det inte finns någon enkel quickfix på hur framtidens globala miljöproblem skall lösas. Det är lätt att bli dystopisk. Men så mycket vet jag, att jag vill mana alla tillväxtkritiker till besinning. Många saker måste bort. Tillväxt är inte en av dem.

I egenskap av den välmående medelklass-hippie jag är, unnar jag mig lyxen av att trä på mig gummistövlarna, greppa en kopp fairtrade-kaffe från min espressomaskin och gå ut i mitt hel-ekologiska grönsaksland och reflektera över hållbar utveckling. Och jag sänder er ett citat från den store sosse-ideologen Ernst Wigforss:

” I alla attackerna mot härskande orättvisor i ett kapitalistiskt samhälle fanns ingen känsla för den oerhörda frigörelseprocess den moderna ekonomiska utvecklingen inneburit, och såg man inga risker för att dessa frihetsvärden skulle gå förlorade med den ekonomiska grundval som låtit dem växa?” (Wigforss, Minnen del 1, 1950)

/Jenny Högforsen

Hållbarhetsselfie


Inga kommentarer: