onsdag 7 juni 2017

Möt en värmländsk rockstjärne-lantis

Hej
Mitt namn är Jenny Olivia Högforsen. Jag är 35 år och bor med min familj i Sätter, Sunne. Jag är någon slags downshiftare: En som lämnat staden för ett lugnare liv på landet. Lite märkvärdigt sådär.

Jag är också utsocknes. Född och uppvuxen i Trollhättan. Den katalogartade beskrivningen är att jag är doktorand i ekonomisk historia vid Göteborgs Universitet och försöker förstå hur Sverige moderniserades. Jag driver även en blogg, www.hemlighus.se, där jag skriver emellanåt om hus, renoveringar och byggnadsvård.

- Hur hamnade du här? Frågar många mig. På ett filosofiskt plan är svaret att jag ser mig själv som en slags hemvändare. På samma sätt som det där tv-programmet med excentriska svensk-amerikaner som vänder hem till moderlandet. Eller ”kidzen” som kör stora amerikanare med rockabilly-frisyr och polka-dot-klänningar trots att James Dean och jukeboxarna dött mer än ett halvsekel innan de själva såg dagens ljus. Jag är alltså en fejk. Inte äkta vara. Ändå är Värmland en viktig del av min identitet. 

Den snabba skissen är att min morfars mor föddes i Högforsen i Stöpafors, där mitt namn är taget från. När min morfars yngsta syster föddes dog hans mor i barnsäng. Snabbt skapades en stjärnfamilj à la tidigt 1900-tal och min morfar fick via deras piga en styvmor och en rad halvsyskon.

Morfar skickades, som lungsjukt barn, till  sanatorium och sedan släkting i Västergötland. På den tiden var det inte heller självklart att unga vuxna, vilsna i livet, fick landa på soffan hemma hos päronen och käka ur kylskåpet. Så omständigheter gjorde att morfar aldrig återvände hem till Värmland.

En nappflaska som stått och surnat med gammal välling går egentligen aldrig att diska ur. Det vet alla med småbarn. Lukten sitter för evigt kvar. På samma sätt tror jag det är med ett värmländskt hjärta. En gång värmlänning. Alltid värmlänning. Den där vurmen för kronan bland Svea rikes länder har i min uppväxt sipprat ner i generationsleden via morfar. När min äldsta dotter föddes i Karlstad för snart 3 år sedan kändes cirkeln sluten. En äkta Värmlands-jänt! Med ett hjärta som svallar över av stolthet hör jag henne förklara: - Ja koker kaffe ja! Ska bjud på kaff å böll, ja.

I mina tonår befann jag mig på ett lantställe i Dalsland och hörde Stefan Sundströms ’Nån har slagit upp ett hål’ eka ut över sjön. Då fantiserade jag att en dag sitta i tystnad på ett tegeltak med en kall öl och lyssna på stor-lommen. Stefans lilla Gröna: en handbok i utanförskap står därför uppställd som en självklar bibel hemma. Jag vill i själva verket vara lite som en kvinnlig motsvarighet till Sundström. Jag mockar i jorden iförd kavaj, med ett halmstrå i munnen. Och är sådär cool. En rockstjärne-lantis.

Men om detta var en Mina-vänner-bok och jag skulle skriva vilken min idol var, så får det bli Kjell-Olof Feldt. Liten, kaxig och genialisk. Och jag sympatiserar då inte alls med idéerna om löntagarfonderna (men det gjorde ju i sanningens namn inte Feldt heller) eller med devalveringspolitiken. Men det underbara youtubeklipp då han på socialdemokraternas möte på Engelsbergs bruk i Västmanland 2011, ställde sig och sa: ” -Jag tycker vi måste börja våga prata om det här med LAS”, gjorde honom smått odödlig i min värld. Respekt Kjelle!

Här på Sunnebloggen blir det antagligen lite historia, lite hus, lite identitet. Jag blir jätteglad om ni vill läsa!

/Jenny Högforsen







Inga kommentarer: