fredag 8 september 2017

Att våga vara och ta steget

Laster och laster; kanske inte riktigt korrekt uttryckt i mitt fall. Bilden man får på näthinnan är en dam med en cigarett i munnen, ett rödvinsglas i handen, något nedhasade strumpor och ett huckle på huvudet. Den bilden stämmer inte ett endaste dugg på denna dam, som mer än en gång valsat runt på fåfängans marknad. För fåfäng det är jag och det erkänner jag utan att rodna eller bli det minsta generad. Och i ärlighetens namn; jag har varit fåfäng i hela mitt liv, i alla fall sedan den dagen då den lilla tjockisen drogs ut på längden. Det blev liksom en jämnare fördelning av hullet.

Att åldras med värdighet; hur gör man det? Ja där går nog meningarna isär. En del tycker att rynkorna och kilona får fara fram över kroppen helt utan kontroll och håret, ja där är det den naturliga looken som gäller. Nej och åter nej, inte för mig. Kommer det ut någon ny rynkkräm på marknaden måste den testas. Och kroppen; ja den får sig en och annan omgång med PT:n, ni vet min gräsklippare, och inte minst min dagliga morgonjympa … Håret; ja det lever sitt egna lilla liv, men dess röda färg kommer aldrig att försvinna. 

Och naglarna …


Kristinas nagellacksförråd


Mitt nagellacksförråd går inte av för hackor och inte längden på mina naglar heller. Kommer ihåg när jag gick i plugget och vi hade maskinskrivning. Läraren kom fram till mig, där jag satt och skrev på en Haldamaskin, tittade på mina händer och sa ”Du kan aldrig lära dig skriva maskin med dom där naglarna”. "Ska vi slå vad" var min kommentar.

Sedan har vi det där med shopping. Men jag vet inte om jag egentligen ska kalla det för shopping i ordets rätta bemärkelse. Snarare idéshopping, kul att se vad nytt som händer på modefronten, kan jag göra om något befintligt i garderoben eller varför inte använda min fina symaskin.

Ska jag vara riktigt ärlig så är det bra mycket roligare att avverka dagens ranson av steg på Sunnes gator än på grusvägen hemma hos mig. För att inte tala om i skogen, där älgflugorna tycker att jag är ett attraktivt villebråd.

Sunne är i mina ögon Värmlands bästa shoppingcenter, med ett helt gäng unika affärer som tillfredsställer den kräsnastes behov.


"Värmlands bästa shoppingcenter"


Varje gång när jag får dambesök från annan ort, står alltid en tur i Sunnes affärer på agendan. Det enda jag saknar är en tygaffär, men tyvärr så är nog vi som fixar egna kläder ett utdöende släkte. Lite synd; för kan man det ena så kommer det andra av bara farten. Som att fixa till en söm som spruckit eller byta en dragkedja i stället för att kasta och köpa nytt.

… och så där helt plötsligt dök den präktiga sidan upp hos mig. ”Det fattar du väl älskling att barn inte vill ha mjuka klappar” säger han min prins. Och då säger jag att "Det får dom i alla fall, för denna rika barnaskara gillar det mormor gör. Så det så." intalar jag mig själv och fortsätter sticka strumpor och vantar, virka korta kjolar, långa kjolar, bikinin och allt annat som står på deras önskelistor. För vid det här laget vet dom att det är lika bra att se sanningen i vitögat; från mormor blir det mjuka presenter.

 
Kristina med barn, barnbarn och barnbarnsbarn

Ja här är dom alla rännstensungarna, mina barnbarn. Fler blir det nog inte. Däremot poppar barnbarnsbarnen upp. Två stycken hittills och det är bara början. Födelsedags- och julklappsproduktionen är ständigt pågående.

Ja här har ni mitt liv. Har varit fantastiskt hittills och det är massvis kvar. Det gäller att ta vara på varje dag. Det tilldelade måttbandet har allt mindre centimetrar kvar och det gäller att ta vara på varje millimeter. Att våga vara, att våga ta steget för gör man inte det blir man stående på ett ben hela livet.

Carpe Diem

/Kristina

Inga kommentarer: