måndag 4 september 2017

Ödetorpets friherrinna

Jag sov jättegott första natten som friherrinna. Kände att den titeln passade mig alldeles utmärkt för jag hade ingen som helst längtan tillbaka till arbetslivet. Nu skulle jag bara göra det jag gillar bäst och skall sanningen fram så är det en hel del som blivit försakat på grund av karriären.

Det trodde jag verkligen inte den dagen för drygt 45 år sedan när jag var på promenad i mammas hemtrakter. Att jag skulle köpa detta förfallna torp 1991, ett hus där tidens tand fått härja fritt, ett hus som såg ut som en A-lagare en måndagsmorgon innan systemet öppnas. Det fanns inte på världskartan. Men skulle någon göra det så var det jag …

Kristina bestämde sig för att köpa ett torp i sin  mammas hemtrakter

Anledningen till detta var min mamma. Hon ville åka till sin barndoms trakter varje sommar men tyckte det var jobbigt att våldgästa sina syskon. Jag, som var trött på att köpa och sälja villor efter mitt kringflackande liv, bestämde mig för att flytta in i en lägenhet i Karlstad, när jag återkom från min sejour i Borås, och skaffa ett torp. Jag var helt övertygad om att det fanns gott om den varan i de värmländska skogarna. Lotta (min äldsta dotter som då bodde i Stockholm) kom hit och med en karta åkte vi runt och kollade in hus. Vackra ödehus belägna på andra sidan allfartsvägen. Det här funkar inte, på sommaren kanske, men vintern, hugaligen.

”Mamma, det där ödetorpet i närheten av mormors föräldrahem, vi åker och kollar om det står kvar.” Och det gjorde det.

Jag tog reda på vem som ägde, ringde och undrade om jag fick köpa fastigheten. Nix, det skulle inte gå för sig. Jag förklarade vem jag var, att vi hade lekt när vi var små, samtidigt som jag påpekade att det kan väl inte vara speciellt kul att se sitt föräldrahem förfalla. Efter mycket om och men, att jag inte var intresserad av skogen och åkrarna bara byggnaderna, gav hon med sig och lät mig köpa huset …

Min morbror kom åkande i sin gula bil och undrade om jag hade alla hästar hemma. "Riv skiten och bygg en västkuststuga." "Aldrig i livet här skall det renoveras." Mamma kom från Gävle och blev jättelycklig över att vi skulle få ett eget hus i hennes älskade hemtrakter. Men tyvärr blir inte allt som man tänkt sig. När hon åkte hem till Gävle blev hon medvetslös på bussen och vaknade aldrig upp igen.

Husprojektet blev liggande. Operation förträngning inleddes och avbröts när jag började arbeta i Sunne. Här har jag ett hus i Sunne, pendlar varje dag 14 mil och har en dyr lägenhet i Karlstad. Är jag helt stendum eller jättestendum … Så inleddes renoveringsprojektet med målsättning att få ett beboeligt hus.

Så välkommen hem till mig och mitt fantastiska hus …

"Mitt fantastiska hus"

Huset som ständigt är utsatt för allehanda projekt, det levande huset där mammas ande fortfarande lever kvar. Hon bestämde sig för att aldrig lämna sin barndoms trakter men det var faktiskt jag på väg att göra. Tillfälligt hjärnsläpp men tack och lov för mina bokstäver. För är man innehavare av allehanda bokstavskombinationer är det ok att omvärdera sina beslut. Alltså ingen försäljning av paradiset utan i stället börja med en smärre senioranpassning av hela rasket.

Så välkommen in i stugvärmen …

Den gamla storstugan

Det här är den gamla storstugan med den första utbyggnaden rakt fram. Efter den byggdes ett uterum av Byggare Bob.

Ja just det, det har jag glömt att nämna. Jag pussade en groda och helt plötsligt stod där en prins. En prins som i likhet med ett kärt barn har många namn och den feminina tillökningen i detta förhållande blev vovvar, den senaste Olga. Heltidsförhållande, nä, Prinsen måste få rast, vila mellan varven för att orka med friherrinnan och hennes projekt.

Och bygga kan han och. Det har blivit en hel del under årens lopp och det bästa av allt; han förstår sig på hur man får grejor att växa … Och jag som bara älskar Rottneros Park undrar om det kan bli lika vackert här. Den som väntar får se …

/Kristina

Inga kommentarer: