tisdag 28 februari 2017

Siv har många erfarenheter att dela

God morgon Sunne
Jag heter Siv
Ålder: jag har bott tjugoåtta år i Sverige, tjugosju år i Afrika, femton år i Sverige, nio år i Thailand och två år i Västra Ämtervik. Det var inget lätt beslut att flytta tillbaka, men det  var jobbigt att bli ensam kvar.

Jag bodde utanför Hua Hin. Från mars till slutet av oktober var det inga husägare som var där, men trädgårdsmästaren kom varje dag. Han pratade Thai och jag engelska. Inget bra sätt att kommunicera på. Hur som helst hamnade jag i Västra Ämtervik, önskar att andra nyinflyttade har samma erfarenheter som jag, två familjer som har varit och är helt fantastiska samt en familj i Bråsstorp. Lycka.

Jag tänker från och med i morgon berätta om min tid i Liberia - ett land som har satt djupa spår i mitt liv. Där fick jag lära mig att uppföra mig. Att komma ihåg att jag kommit dit utan inbjudan. Hade turen att träffa en liberiansk familj som såg mig som sin dotter. Oj vad jag fick vara med på mycket! Att ta seden dit man kommer var viktigt för att passa in.

Bloggpremiär, önskar jag hade samma flyt som Dagny!

/Kram till er alla
Siv Österlund

måndag 27 februari 2017

Frivillig sjukvårdsresurs

Nu är man helt färdig
Något högtravande vid något tillfälle, lite överdrivet positivt avseende avsaknaden av fin-ölhäng sedan flytten enligt min fru, och en rejäl känga till SYO-konsulenterna i Sunne kommun. Det får väl betraktas som en helt ok blandning ändå.

Kul att få möjligheten att nå ut till Er som läser Sunnebloggen. Vår vardag är ju ärligt talat inte speciellt spännande, men vi gör som så många andra; skyltar med det som är nämnvärt. Kanske har någon fått sig ett garv eller känt igen sig i alla fall.

Jag hörde senast idag att Hans Roslings son håller med mig i att framtidens utmaning i skolan är att lära barnen skilja mellan åsikt och fakta. Det låter som en vettig man den där Ola.
Jag menar ingenting med det – men mitt skeptiska blogginlägg publicerades 17/2, och Ola Roslings krönika kom ut 20/2. Ingen dålig läsarskara vi har här i Sunnebloggen…

Så – planen framöver? 

Det är dags att börja så sina tomater och chilis för i år. Glöm inte det. 
För vår del blir det nog Red Alert. Det var de tomater som gav mest frukt förra sommaren och som smakade bäst. Kanske kanske kan vi till och med ställa fram pallkragarna och plantera något i dom denna vår till skillnad från den förra när de stod utomhus hela sommaren utan varken plantor eller jord. Vi lyckades också mörda de physalisplantor vi fick av grannen med de riktigt extremt gröna fingrarna. Bättring i år!

Kanske hittar vi ett perfekt köpehus i eller i närheten av Sunne. 
Charlotta kräver att det är byggt 1930-1950 någonstans och inte är sönderrenoverat. Jag försöker förklara att jag inte orkar genomföra dräneringar eller stambyten som livet ser ut just nu, men det ska tydligen inte vara ett problem säger hon.

Till sommaren gör jag placering som läkare på vårdcentralen i Sunne. 
Den sträcker sig ända fram till november, alltså möjligt med promenad och eller cykel till och från jobbet under ett halvår. Lyxigt i jämförelse med Torsby. Jag har redan jagat Maria som är ansvarig för rallyt i Höljes i slutet av juni och kommer med största sannolikhet finnas med i sjukvårdsteamet där.

Om det finns behov – och livet tillåter rent tidsmässigt – är jag gärna med vid fotbollsturnering, fältrittävlan eller andra tillställningar som frivillig sjukvårdsresurs under våren och sommaren. Kanske kan jag hjälpa till med en bedömning av en fotled eller med att plåstra om några fingrar? Hör av dig till mig så pratar vi om det!
Kontakta Pontus, länken går till Pontus epostadress


/Pontus Weinar

fredag 24 februari 2017

Leva det perfekta livet

Inredningsmagasinvardagsrum.
Perfekta barnfrisyrer med lagom rufs.
Äta rätt.
Träna lagom mycket, helst lite för mycket.
Göra karriär.
Vara en perfekt partner.

Det är mycket man ska hinna med nu för tiden.
Och här sitter jag då – med smulor av hårt bröd på t-T-shirten, ena handen på datorn och den andra på vår 8-veckors som inte vill komma till ro om han inte blir vaggad, och känner mig fullkomligt otillräcklig. Jag förstår inte var i livet jag ska få in alla de där andra fyrtioelva sakerna? Det kändes som en stretch att få till osten på mackan nyss. Och det eventuella lugn vi får efter att den stora somnat och den lilla möjligen lugnat sig en aning inför kvällen går åt till att glo på På spåret eller läsa ikapp nyheterna.
Det finns ingen plats för romantik eller självförverkligande när vardagen bokstavligen står och skriker en i öronen sexton timmar om dygnet.

Jag tror – eller jag hoppas – att vår vardag inte är unik. Samtidigt matas vi konstant via instagram av någon perfekt skandinavisk återhållsamhet och vitgrå kritade väggar, hemstickade tröjor åt barnen och yoga på morgonen klockan fem. Det vill man ju ha, man borde ju vara sådan där. Vara delaktig i förskolans läroplan och miljöarbete, laga hemlagat till lunch, springa halvmilen till kvällen. Men jag orkar inte. Jag är bara så fruktansvärt trött hela tiden.

Man kan ju fråga sig hur alla andra hinner och orkar allt det där? Eller handlar det om att de är väldigt, väldigt duktiga på att ta bilder i rätt vinkel med sina mobiltelefoner så att golvet ser extra rent och snyggt ut?

Nej. Här hemma regerar robotdammsugare modell billig, pizza hör till veckorutinen, och det köps nya underkläder eftersom tvätten blir liggande för länge.
Ingen katastrof kan man tycka men jag har hittills inte sett många sådana reportage i Elle Interiör.

Vi kanske ses en dag igen Charlotta, när barnen vuxit och tiden tillåter. Till dess får du hålla till godo med en halvtjock, blek och trött småbarnsfarsa som oftast är så seg i huvudet att han drar först på fyra poäng.
/ Charlotta och Pontus Weinar


onsdag 22 februari 2017

Sunne – Göteborg, tur och retur


Sunne har alltid varit en del av mig. En del som jag ibland har älskat och ibland hatat, ibland varit stolt över och ibland inte velat kännas vid. Sunne är mitt hem, men samtidigt ett ställe där jag aldrig känt mig helt hemma. Ett tag var att komma härifrån det enda jag ville.

Så fort jag gått ut gymnasiet på Broby Grafiskas media program 2002, tog jag mitt pick och pack och drog till Göteborg, även om jag inte visste vad jag skulle göra där riktigt. Hade inget jobb och var inte antagen på nån skola, men Göteborg kändes rätt, och det andra ger sig väl med tiden tänkte jag. Trodde nog inte då, att jag någonsin skulle återvända till Sunne igen. 

Flyttade till en början in i en möblerad andrahandslägenhet med två katter, Sessan och Ralf, som ingick i hyreskontraktet. Tjejen som bodde där skulle till New York och praktisera på Ralf Laurens huvudkontor. Det var även efter honom hon döpt sin katt. Ralf och Sessan var lite knäppa och åt båda olika typer av hjärt- och magmediciner. För nån som är uppväxt på en gård på landet kunde det vid första anblicken verka lite udda, men jag tänkte att det är väl så det är med katter i stan.

Jag har aldrig vetat vad jag vill bli när jag blir stor. Ett tag trodde jag inte ens att jag skulle bli stor. Syokonsulenten Birger och jag fann varandra aldrig. Inga av de jobb jag dittills hört talas om kändes som något för mig.

Jag har alltid haft svårt för att stava och läsa. Höger och vänster är nått jag aldrig lyckats lära mig. Det var nått fel på mig helt enkelt, dömd till att känna mig misslyckad och otillräcklig redan från början.
Däremot har jag alltid varit konstnärligt lagd, älskat att sy och skapa med händerna. Men vad ger det för jobb? Såna jobb finns väl inte ens och finns de är de antagligen JÄTTESVÅRA att få. Hade nog aldrig trott på mig själv tillräckligt mycket för att ens våga fundera närmare på det. Det fick bli som det blev. Kanske skulle jag snubbla över mitt drömjobb en vacker dag.


Och ibland blir det faktiskt så, även om det kan ta lite tid. Av en ren slump såg katt-tjejen min provdocka sticka upp ur en flyttlåda och tipsade mig om att söka in på Tillskärarakademin om jag var intresserad av sömnad och kläder. 
"Lätt för dig att säga som är på väg till New York", tänkte jag, och så tänkte jag i närmare fyra år innan jag insåg att jag måste våga tro på mig själv för att komma nån stans här i livet. Till slut sökte jag in på skolan och blev antagen på andra försöket.

Under två år utbildade jag mig till direktris, ett yrke Birger glömt att nämna under våra möten. 



Tillskärarakademin öppnade en helt ny värld.
Att inte kunna höger eller vänster var mer regel än undantag och att kunna stava var rent av oviktigt. Direkt efter utbildningen fick jag jobb som mönsterkonstruktör på ett av Sveriges största modeföretag. Jag jobbar tillsammans med designers och inköpare, och ansvarar för passform och konstruktion av de plagg som sedan kommer ut i hundratals butiker runt om i Sverige, Norge, Finland och Polen. Jag älskar mitt jobb och ingen dag är den andra lik. Nya trender avlöser ständigt varandra och det blir aldrig tråkigt.



Med tiden har jag inte bara försonats med mig själv utan även med min hemby. Att nu vara tillbaka i Sunne känns faktiskt riktigt bra, även om jag ofta saknar både Göteborg och mitt jobb (oavsett vad Pontus säger). Jag har lovat mig själv att ge Sunne en ny chans och vem vet, kanske snubblar jag över nått nytt jag inte trodde var möjligt.
/Charlotta och Pontus Weinar

fredag 17 februari 2017

Skepticism som någonting positivt och konstruktivt

De senaste veckorna har jag arbetat på barn- och ungdomskliniken på centralsjukhuset i Karlstad. Det har varit en otroligt tuff start på året för många familjer med RS-virus som härjar värre än på länge. Det kanske många känner till eftersom det skrivs en hel del om det i tidningarna just nu.

Det som är svårare att känna till är att de allra flesta barn som åker på en RS-infektion klarar sig alldeles utmärkt med egenvård hemma, och rider ut stormen som vilken rejäl förkylning som helst. Det är tydligt i mötet med oroliga föräldrar på akuten att den kunskapen saknas hos många. Och det fick mig att fundera. Vad beror det på egentligen?

Svaret är inte så enkelt.
Min personliga tanke är att det beror till stor del på att småbarnsföräldrar idag befinner sig mitt emellan två läger – de som är äldre och aldrig fastnade riktigt så hårt i internetflugan, och de som är tonåringar idag som växt upp med det sedan födseln.
Jag och många andra lärde oss vad internet var när man fortfarande kopplade upp sig med ett tjutande telefonmodem och de flesta webbsidor hade små facklor som brann överallt, och mintgrön text på svart och blå bakgrund. Vi ligger helt enkelt efter en hel del.

Den stora fördelen med internet och sociala medier är givetvis att allt är tillgängligt där ute.
Att läsa Wikipediainlägg idag är många gånger bättre än att läsa i en lärobok, eftersom wikin uppdateras löpande med ny information och övervakas av en stor grupp specialintresserade människor spridda över hela världen.
En bok är någonting statiskt, och är – om det rör moderna forskningsrön – ofta out of date redan när den kommer ut i handeln. Alltså är det en förutsättning idag att man håller sig uppdaterad med hjälp av internet, rapporter och sammanställningar.

Men hur vet jag att det jag läser verkligen stämmer? 
Mitt flöde på Facebook styrs av tidigare likes och vad jag och mina vänner googlat på häromdagen.
Mina googleträffar inte minst styrs som standard också av vad jag sökt och klickat på tidigare, och av vad de flesta andra som sökt på samma sak klickat in sig på och stannat till på under längre tid. Och det innebär osannolikt många gånger att forumsidor som familjeliv och flashback hamnar väldigt långt upp.
Kändisbloggar och klickbeten sprids som skogsbränder när de blir ”virala” och delas hundratusentals gånger på bara ett par dygn, hamnar på löpsedlar i mer eller mindre tveksamma kvällstidningar, och smyger sig in som sannolik fakta i våra medvetanden - trots att allting började med en mer eller mindre personlig åsikt.

Det är helt enkelt stört omöjligt att veta vad som är välgrundad fakta i det dagliga bombardemanget av information, om man inte är riktigt duktig på källkritik. 

Personligen tror jag att det är skolans allra största utmaning för många år framöver; att lyckas stötta våra barn och ungdomar i att bli skjutjärnskällkritiker och att söka och värdera information.

För att återkoppla till barnkliniken i Karlstad. Det är tydligt att föräldrar idag vill göra rätt och av den anledningen försöker läsa på – med mer eller mindre goda resultat.
Förlossningsvården sliter med att motivera mödrar till att amma sina spädbarn. Amningsfrekvensen har blivit lägre i Sverige, trots att vi vet att det medför stora fördelar för barnet när det fungerar – vilket det gör i de allra flesta fall om man kämpar på och får ett bra stöd.
Man får slåss för att tillräckligt många barn ska följa vaccinationsprogrammet så att vi skyddar de som är infektionskänsliga eller av någon anledning inte kan vaccinera sig, trots att det är ett välkänt faktum att vi med hjälp av vaccinationer slipper bli sjuka i mässlingen eller polio. Den goda sunda inställningen att hålla sig välinformerad är en hal utförsbacke om man inte väljer rätt nedfart från början.

Jag vill med det här inlägget inte skriva någon på näsan. Inte starta en debatt i kommentarsfältet, eller ens övertala någon att vaccinera sina barn.
Det är lätt att förhålla sig skeptisk mot sjukvården, kanske delvis på grund av att många har dåliga erfarenheter i kontakten med vården.
Mina tips är dock som följer:

  • Förhåll dig skeptisk till det du läser på internet.
    Ifrågasätt vem som skrivit, vad de skrivit och inte minst VARFÖR de skrivit. Agnes Wold är ett ypperligt exempel på en briljant professor som uttalar sig högt och lågt och långt utanför det område hon är expert på – i vilket syfte..? 
  • Har fler skrivit samma sak? Är de personerna eller grupperna oberoende av varandra?
  • Den här är viktig (texten länkar till förklaring): Lär dig skillnaden på korrelation och kausalitet.
  • Undvik att falla för fräcka namn som låter proffsiga. Det är en enkel taktik för att övertala människor att tro på vad man skriver.

Det finns många fler punkter att ta upp, men är man intresserad av källkritik och att lära sig mer om att värdera forskning och studier av olika slag finns det massvis med information och kurser att ta till sig – på distans, folkhögskolor och universitet, m.m.
Vaccinationer orsakar inte autism, amning är inte ett bollträ i jämställdhetsdebatten, och färre kommer inte drunkna om Nicolas Cage slutar göra film.





Ta hand om varandra. På återhörande! 
/Pontus

tisdag 14 februari 2017

Livet, huset och rally

Vi såg huset på bild. Dåliga foton tagna med mobilkamera en midvinterkväll. Mörkt, murrigt, och nästan helt omöjligt att urskilja något utöver att det såg torrt, mysigt och lugnt ut. Och terrassen sedan – vilken lyx. Det är vår terrass du ser vid vattnet till höger när du kör över sundet och korsar järnvägsspåret på väg ut ur Sunne mot kyrkan och Brårud. Den med massor av julbelysning som vi fortfarande inte orkat plocka ner eftersom det är så mycket tråkigare än att sätta upp den.

Jag heter Pontus, och flyttade till Sunne tillsammans med min fru Charlotta och vår dotter Ingrid i februari 2016. Vi flyttade in i det lilla huset med den stora terrassen mitt i vintern, men njöt några månader senare av en fantastisk sommar med båtplats vid huset, massor av egna tomater och chilisorter och en liten plätt gräsmatta som förstås klipptes alldeles för sällan.
Charlotta är född och uppvuxen i krokarna, men vi träffades i Göteborg där vi också spenderat de senaste 10-15 åren båda två – först på varsitt håll, därefter tillsammans. När vi flyttade hit lämnade vi en härligt trerummare mitt i Haga i Göteborg, med krypavstånd till 100 ölsorter per bar, fräcka restauranger med takeaway-lådor och dyra lattemuggar. Vi ersatte lägenheten i Haga Göteborg med huset på Haga i Sunne och har än så länge inte ångrat oss en gnutta.

Jag spenderade de senaste åren i Göteborg med att läsa till läkare på Sahlgrenska Akademin. När jag var färdig med min examen stod jag liksom mina kurskamrater i valet och kvalet – köa i månader eller år för att få plats som AT-läkare på de stora universitetssjukhusen, eller flytta till landsorten och ett mindre sjukhus för att fortsätta karriären där. För min del var valet inte svårt, och det föll på Torsby sjukhus. Sedan mars 2016 jobbar jag som läkare i Torsby och trivs fruktansvärt bra med det. Jag har förmånen att träffa både spädbarn och gamla, relativt friska och allvarligt sjuka, på ett sätt jag aldrig hade fått möjlighet till i storstaden. Det skrivs mycket i tidningar och media generellt om bristen på vårdplatser och långa väntetider, och jag tycker det är viktigt för en värmlänning i de norra delarna att veta att vi har jämförelsevis korta väntetider här hos oss. Detta trots att det finns stora begränsningar i tillgången på tider hos primärvården.

Det tilltalar mig också att kunna vara en del i det lokala. Jag gjorde en sommar som sjukvårdsansvarig på Vattenlandet i Sunne under min studietid och hälsar fortfarande på några av er besökare och kollegor från den sommaren när jag går en promenad på Sunne, trots att det var flera år sedan nu. Det gläder mig. Min tanke är att fortsätta bidra på frivillig basis när det finns sådant behov – må det vara föreningsverksamhet med idrott eller andra arrangemang. Det känns som en stor förmån att få vara delaktig i Sunnes fritidsliv.

Helgen som gick var det rallytävling i Värmland, och jag och ett gäng kollegor var på plats som medicinskt stöd om olyckan är framme. FIA – säkerhetsansvariga för bl.a. World Rally Championship – har en rigorös uppgift när det gäller säkerheten för både förare och publik. Utöver centrala funktioner som medicinskt ansvarig läkare och stödpersonal på serviceplatsen finns givetvis akutbilar på plats på samtliga sträckor under rallyt.
På flera platser i skogen står MIC-bil tillsammans med ambulans redo att dra iväg för att hjälpa förare eller publik som råkat illa ut. MIC är en medicinsk insatsbil som bemannas av två brandmän och en läkare, utrustad med rallydäck och en uppsjö av akutmedicinska hjälpmedel som kan göra skillnad mellan liv och död om det verkligen går åt skogen i skogen. Jag spenderade lördagen i MIC 6 tillsammans med brandmännen Jan och Anders från räddningstjänsten i Karlstad vid starten av Vargåsen. Vi hade en lugn dag med fint men kyligt väder och utan några akuta insatser – en perfekt dag i skogen helt enkelt. Ett stort tack till alla er funktionärer som såg till att publiken hade en fin och säker dag, och till alla er i publiken som gör rallyt till vad det är.

Vi återkommer med fler inlägg de närmaste två veckorna, och är jätteglada över erbjudandet att dela med oss av vår tillvaro här på Sunnebloggen. På återhörande!/Pontus och Charlotta Weinar

En fruktansvärt tidig frukost inför en dag i skogen.

MIC 6, ambulans och radiosambandsbil vid starten av SS11/14 Vargåsen.

Dagens utsikt över starten.


En kort paus med lägereld och energipåfyll.

Kryddig gulasch värmer fint inifrån.