tisdag 28 mars 2017

Om språket, konsten och min återfunna kärlek till Värmland

Hej Mitt namn är Sara Rönnbäck och jag har fått äran att gästblogga här på Sunnebloggen de närmaste två veckorna. Det ska bli spännande, men också lite läskigt.

Jag har alltid haft en komplicerad relation till språk, speciellt det skrivna. I vuxen ålder har jag fått veta att min mamma oroade sig för det ganska tidigt, men när lärarna lugnade henne med att jag säkert bara var sen i utvecklingen slutade hon oroa sig. Jag hade lätt för mig i skolan, så att jag aldrig kunde lära mig att stava till cykel eller logiken i hur ett språk var uppbyggt var ingenting som lärarna såg som något större problem.

Det var inte för än jag själv krävde en utredning när jag var 15 år som det stod klar att jag hade dyslexi. Dyslexi, vilket otroligt krångligt ord för en dyslektiker att skriva muttrade jag när jag skulle försöka stava det i mail till min bror som bott utomlands sedan jag var 7 år. Väldigt länge hade jag en spärr för språk, det var helt enkelt någonting jag inte kunde, och därför var det heller ingen idé att jag försökte, det fick mig bara att känna mig dum.

Jag arbetar som samtidskonstnär, billedkunstner som dom säger i Norge där jag är utbildad och huvudsakligen jobbar. Fri konst kallar dom det för på konsthögskolorna här i Sverige. Kanske är det för att det vanliga språket alltid känts så komplicerat för mig som jag vände mig till konsten för att försöka hitta en annan uttrycksform. Och kanske är det på grund av min komplicerade relation till språk som jag faktiskt klarar av att hålla på med samtidskonst.

”Jag kan inte det där med konst” hör jag ofta personer säga när jag berättar vad jag arbetar med. Och det är ju inte så konstigt att folk känner det om dom sällan eller aldrig ser på konst. Det är svårt att förstå ett språk man aldrig pratar. För mig är konst just det, ett språk, eller kanske snarare en språkfamilj. Konst är ju nämligen ett samlingsbegrepp för många olika uttrycksformer, men gemensamt är att vi alla brinner för att uttrycka något som utan konsten upplevs omöjligt att uttrycka.

Det är helt okej att inte förstå konst, eller att tycka att konst är skit. Men många gånger upplever jag att ”jag kan inte det där med konst” är ett uttryck för en kortslutning, kanske det är samma kortslutning som jag upplevde i mötet med språk.
Mitt lösningsmedel för att komma över min språkspärr var att fortsätta utsätta mig för språk, fortsätta läsa, fortsätta skriva, fortsätta insistera på att språk var något som kunde blir mitt. Och det är inte hela världen om man möter sin språköverman/kvinna, det kan rent av vara inspirerande.

Ni behöver inte oroa er, jag ska inte tillbringa de närmaste två veckorna till att skriva om konsthistoria, varför det abstrakta måleriet vist är intressant eller recensera konstutställningar. Men jag tänkte jag skulle skriva om det jag gör och intresserar mig för, mest troligt kommer jag också länka till någon konstnär jag tycker är spännande som man kan kolla upp om man vill.

Det jag framför allt tänkte jag skulle fokusera på är min återfunna kärlek för Värmland och varför jag anser detta som den ultimata platsen att flytta till, speciellt om man håller på med konst. 

Nu märker jag att jag redan skrivit mer än en a4-sida, utan att egentligen göra annat än att presentera vad jag tänkte skriva om. Men så får mitt första inlägg bli. Jag postar en bild på vårt fantastiska hus, så kan ni föreställa er att innanför väggarna föregår det magiska ting.

Till nästa inlägg kommer upp får ni gärna ta en titt på min hemsida www.sararonnback.com för mer information om vad jag gör, kanske kan det klassas som reklam, men mest troligt inte för det finns inget att köpa. Alla texter är på engelska, men tycker man att det är svårt att ta till sig kan man be om texterna på svenska bara skicka en mail till sara.jc.ronnback@gmail.com

På återseende
/ Sara Rönnbäck


fredag 24 mars 2017

Ännu fler utmaningar

Det är min sista dag på Sunnebloggen och jag hoppas jag har förmedlat en liten bild av oss och hur vår vardag kan se ut.

Dessa två veckor har gått rasande fort och känner jag mig klar? Nä inte alls. Det finns massor mer att berätta och skriva om men jag får spara på det till framtiden.

Livet kommer rulla vidare på basen och för oss väntar stora spännande utmaningar framöver då vi från nästa år kommer att prövas och övas i flygsimulator tillsammans med våra piloter.

Inne i cockpit

I simulatorn kommer teamet att tajtas ihop ännu mer och vi kommer öva fel på helikoptern. Jag gissar att det kommer bli lite svettigt mellan varven men oj så roligt!



HCM, sjuksköterskan, navigerar



HCM och piloten under övning


Övning med patient på olycksplats


Övning i att bära patient till helikoptern

Stort tack till alla er som läst och följt mig under dessa två veckor. Och stort tack till Sunne kommun som gav mig chansen att gästblogga.

Vill du se mer av mig så finns jag både på Facebook och på Instagram.

Trevlig helg!/
Kram Hanna

Hanna i cockpit under tankning på Arlanda

torsdag 23 mars 2017

Träning för att öka överlevnadschansen


Hanna inför träning under vattenytan

Helicopter Underwater Escape Training

En av de kurser vi har som krav att gå är HUET (Helicopter Underwater Escape Training). Det är en sådan där kurs man åker till med skräckblandad förtjusning.

Vi sänks ner under vattenytan, flippas runt, hänger upp och ner och ska ta oss ut.  Allt är kolsvart under ytan när vi har våra hjälmar med svart visir på oss. Det gäller att hitta sina referenspunkter, ha koll på exakt var allt är placerat och hur jag tar mig ut. Desorienteringen är ett faktum och varje gång jag dyker upp på ytan blir jag lika förvånad att det var just den sidan jag dök upp på trots att jag sitter på samma sits varje gång.

Man blir ödmjuk inför övningen och det är bra att den träningen finns. Utan den är det tveksamt om vi skulle överleva en sådan situation.

Träningshelikoptern sänks ner under vattenytan


All denna träning för att öka överlevnadschansen vid eventuell nödlandning i vatten


Crew/Company Resource Management

Förutom HUET så finns det andra utbildningar vi går, bland annat CRM (Crew/Company Resource Management). Det är den utbildningen vi har idag, denna vecka.

CRM innebär hur vi på bästa sätt använder oss som individer och systemen för att uppnå säkrast möjliga och mest effektiva resultat. Flygsäkerheten är bland det viktigaste vi jobbar med och vi diskuterar faktorer som påverkar oss som exempelvis trötthet, stress, kommunikation, ledarskap, att göra fel och företagskultur. Det är fantastiskt att vi får chansen att sitta ner och ventilera tillsammans med ledningen över vad som fungerar, inte fungerar och hur vi vill att det ska vara.

Att ha en bra företagskultur där alla trivs och vågar säga sin mening är viktigt. Och det kanske är det som är avgörande för att vi inte hamnar i vattnet och behöver använda våra färdigheter i HUET.

Flygsäkerheten är bland det viktigaste i jobbet

Med detta något kortare inlägg vill jag önska dig en fin dag och så hoppas jag du hittar hit imorgon också. Min sista dag på Sunnebloggen
/Kram Hanna

tisdag 21 mars 2017

Hitta sitt eget vattenhål


Ett vattenhål. Frisk luft i fjällen


Brandmännen klipper taket på bilen och ambulanspersonalen, läkaren och jag jobbar för fullt med de båda personerna som fortfarande sitter fastklämda i bilen. Fria luftvägar, puls, kan de ha inre skador, vilka risker finns det för oss och dem? Vilket sjukhus ska vi till, vilken patient tar vi i helikoptern? Det är ett ungt par, bara några år äldre än jag själv. 

Det är ett enormt teamwork på en skadeplats. Räddningstjänst och ambulanspersonal, som ofta är först på plats och gör de viktiga första undersökningarna och åtgärderna, meddelar läkaren och mig via radio.

Man träffar både gamla och nya kollegor ute på skadeplats och får alla gemensamma upplevelser som vi både ska och måste hantera på något sätt. Ibland mer traumatiskt och ibland lite mindre. Men det påverkar såklart, på många plan.

Att inte ta med sig jobbet hem


Efter en arbetsdag 

Hur hanterar man då sådant här? Åka hem. För min del till en sambo, som jobbar i samma bransch och förstår vad jag varit med om. Men snart är vi tre, när vi får tillökning. Då ska man om några år till dagis och sen hem och koka spaghetti, efter att ha varit mitt i en trafikolycka där en man precis förlorat sin hustru. Hur gör man det? Det är en vardag för alla i vår bransch.

Ett sätt för oss att hantera det är att prata med varann. Stötta genom samtal.

Vi har för vana att sätta oss ner efter varje larm. Stort eller litet. Det spelar ingen roll om det är en lugn överförflyttning mellan sjukhus eller trafikolycka med dödlig utgång. Varje dag, varje larm briefar vi tillsammans efteråt. Vad gjorde vi, hur kändes det, hur mår vi och vad kan vi dra för lärdomar av det?

Verksamheten vi jobbar i kräver att vi mer eller mindre jobbar under riskfyllda förhållanden och hög arbetsbelastning. Vi har alla genomgått tester i att klara höga doser av stress och press men alla är vi mänskliga som påverkar och påverkas.

Barn och vuxna under livshotande omständigheter

Vår vardag kantas av att möta både barn och vuxna under ibland livshotande omständigheter. Patienter i min egen ålder, svåra trafikolyckor, självmord, hjärtstopp, för att nämna några, och för att stunden senare stå hemma i köket och koka spaghetti.

Jag är lika mänsklig som vilken annan individ som helst, men får via jobbet verktyg för att kunna hantera även svåra situationer.

Jag är långt ifrån någon expert på området, men jag tror det krävs både lyhördhet, empati och självkännedom för att närma sig en situation där en annan människa håller på att dö eller har dött. Att bara finnas där med sitt stöd, sin närvaro både som yrkesprofessionell och medmänniska. Man kan aldrig säga att man förstår hur någon känner det. Men att finnas där, som stöd i att konfrontera verkligheten och hjälpa patienter och anhöriga att få uttrycka sina känslor om döden. Det är ett faktum.

Viktigt att vara ett stöd i att konfrontera verkligheten



Räddningstjänst och ambulanspersonal har ett viktigt samarbete


Ventil för att samla energi

Att sen hitta sitt eget vattenhål eller ventil för att samla energi tror jag är viktigt för oss alla oavsett hur vardagen ser ut. Nånstans där vi kan samla lite kraft och energi.

Min ventil är att komma ut i naturen, få träna och utmana både kropp och knopp i diverse strapatser och tävlingar. 

Önskar er alla en riktigt fin dag!/ Kram Hanna


Hanna efter målgång i New York Marathon, november 2016

fredag 17 mars 2017

Ready, Taking off, Check!


Helikopter för landning

Klart starta: En fiktiv historia

READY?
READY!
TAKING OFF!
CHECK!

Checklistorna är genomförda och vi har fått tornets tillstånd att starta. Vi lyfter och går mot larmet.

Två bilar har kolliderat utanför Sunne och skadeläget är oklart. Rutinerna sitter där de ska och vi vet vad vi ska göra.

”Ambulans är på väg och har fem minuter kvar”, meddelar SOS-operatören på RAKEL (vårt kommunikationssystem).

Helikoptern är nu uppe i marschfart, 230 km/h. 
”7 minuter till landning”
Läkaren genomför en medicinsk briefing. Vad kan vi komma att möta på plats? Vilken utrustning kan vi komma att behöva? Hur ska vi dela upp arbetet och vilket sjukhus tror vi skulle kunna vara aktuellt? Vi pratar ihop oss och skapar en gemensam lägesbild.

Blåljusen från ambulansen och räddningstjänsten syns tydligt och vi letar nu efter bästa landningsplatsen där det är fritt från hinder, ledningar och lösa föremål.

”Vad tror ni om att landa på fältets norra del? Ser ni några ledningar?” frågar piloten samtidigt som han/hon flyger över olycksplatsen.

Platsen ser bra ut, inget staket eller dike mellan oss och olycksplatsen. Vi kommer att kunna ta oss fram obehindrat.

Den slutgiltiga inflygningen påbörjas och det är mycket kommunikation på väg ner. Jag övervakar instrument och läser ut värden. Piloten, jag och läkaren tittar ut och scannar området efter hinder, panikslagna människor som kan komma, lösa föremål som kan blåsa upp (man vet aldrig vad som kan hända). Hela tiden beredda att avbryta landningen och stiga upp igen.

”Klart lämna” hörs från piloten efter att vi landat och så fort rotorbladen har stannat växlar jag som HCM mentalt över från höjd, fart och checklistor till patient, bår och vitalparametrar.

Vy över Värmland


Ovan molnen


Vår vardag

Det är ungefär så här vår vardag kan se ut när vi är på väg mot ett larm. Men dit har vi inte kommit än idag.

Dagen har precis börjat när vi, hela besättningen (pilot, HCM, läkare och tekniker), samlas på vårt kontor för att säga hej till varandra och planlägga dagen.

Vi går igenom statusen på oss. Hur mår vi? Vad är status på helikoptern? Allt i syfte att försöka fånga upp orsaker som skulle kunna begränsa oss. Vi tittar på väderprognosen och lägger upp en gemensam plan för dagen; Övningar som ska genomföras, medicinsk utrustning som ska kontrolleras och så vidare.


Dagens besättning med för dagen en extra person ombord: tekniker, läkare, medåkare, HCM och pilot. Hanna tvåa från höger

Kontroll av utrustning


Inne i helikoptern



Ultraljudsapparat; dagens övning


Övning varje dag

Vi övar varje dag. Idag är det läkarens tur att hålla i taktpinnen och visa, lära och demonstrera för oss andra hur han använder ultraljudsapparaten. Den behövs för att kunna upptäcka inre blödningar och skador på patienten i ett tidigt skede, redan ute på skadeplats. En av oss får agera patient och idag blev det jag. Fanns ju en del att kika på där inne dessutom!

Dagen försvinner i ett rasande tempo. RAKEL tjuter till några gånger men det blir hittills avbrutna uppdrag för vår del. Läget är lugnt hos patienterna och vi behövs inte i nuläget. Så rullar det på fram till natten och vi hinner kasta oss upp och iväg två gånger innan fredagsmorgonen är här.

Ingen dag är ju den andra lik. Ibland hinner vi både äta, träna och sova, medan andra dagar kan vi sitta och peta i matlådan och fundera över om den där fisken verkligen är ätbar efter att ha passerat mikron en fjärde gång … Men det är också charmen med vårt jobb. Att inte veta, men ändå kunna förbereda sig på det.

Nattflygning med NVG

När mörkret faller förbereder vi oss inför nattens flygningar och våra hjälmar får ett nytt utseende med våra Night Vision Goggles (NVG).

NVG-utrustning (Night Vision Goggles)


NVG in action

NVG är en mörkerkikare som förstärker det befintliga ljuset från bland annat månen, stjärnor och samhällen, vilket gör att vi ser terrängen otroligt mycket bättre när det annars skulle vara kolsvart ute.

Det har nu hunnit bli fredag. Det är dags för mig att gå hem och en annan HCM att ta över.
Jag vill passa på att önska dig en fin helg och hoppas att du hänger med även nästa vecka som är min sista vecka som gäst på Sunnebloggen./ Kram Hanna

Nattflygning över stad

torsdag 16 mars 2017

Svensk Luftambulans en tillbakablick

Sen hösten 2014 har vi haft en ambulanshelikopter i Värmland

Innan du får hänga med mig in i vår vardag vill jag ge dig en liten snabbversion om vilka vi är och hur vi kom till.

Sen hösten 2014 har ambulanshelikoptern varit igång. Tiden går fort märker jag samtidigt som jag sitter här och skriver. I år fyller vi tre år! Mycket har hänt sen dess och utvecklingen går ständigt framåt. Karlstadbasen består operativt av sex HCM:er, sju piloter och tre tekniker som alla jobbar heltid samt våra tolv läkare som varvar sin tjänst på helikoptern med operations- och intensivvårdsavdelningen inne på Centralsjukhuset i Karlstad.

Vår helikoptertyp är en H145 (Airbus helicopter) med marschfart på 125 kts. Förutom vår helikopter så har vi även en intensivvårdsutrustad akutbil som vi använder om exempelvis vädret är så dåligt att det inte går att flyga.

Under år 2016 hade vi cirka 2000 larm.

Besättning ombord under utryckning består av en HCM, en pilot och en läkare. Våra piloter har många års erfarenhet från både försvaret, ambulanssjukvård och räddningshelikopter och våra läkare är specialister och överläkare inom anestesi och intensivvård.

Titeln HCM står för Hems (Helicopter Emergency Medical Service) Crew Member. Titeln har funnits sen lång tid tillbaka, men vilken utbildning en HCM har kan skilja sig från var i Sverige eller världen du befinner dig. I Norge tillexempel heter HCM:en räddningsman.

HCM hos oss innebär att du är sjuksköterska, med minst specialistexamen inom ambulanssjukvård, intensivvård eller anestesi. Du har en gedigen flygoperativutbildning samt en mångårig erfarenhet av att jobba prehospitalt, det vill säga att vi är vana att jobba utanför sjukhusmiljö.

Mitt jobb som HCM är bland annat att svara för säkerheten runt och i helikoptern innan start och landning, navigera, samverka med piloten gällande flygtekniska procedurer, kommunicera med övrig räddningspersonal och SOS, planera och strukturera uppdraget tillsammans med hela besättningen och samverka med läkaren i omhändertagandet av patienten. Man kan säga att jag är lite överallt. Under flygningen är jag pilotens bästa kompis och på marken är jag läkarens bästa kompis. Min plats inne i helikoptern är vänster sits fram i cockpit. Piloten sitter på höger sida och läkaren bak i kabinen hos patienten.

Nu backar jag bandet till sommaren 2014, den där första tiden på nya arbetsplatsen. Den tiden känns som en evighet sen nu men minns den samtidigt som det skulle vara igår. Våra dagar bestod i princip enbart av plugg! Massor av plugg! Extremt mycket plugg! Navigation, meteorologi och teknik bland annat. Vi kastades in i en värld av tekniska system, färdplaneringsmodeller, massa och balansräkning, prestanda och mycket mer. Ibland dunkades huvudet hårt ner i bordet när läraren undrade om man verkligen inte kommer ihåg just det där från fysiklektionerna i skolan … Och det krävdes nästan blod, svett och tårar innan vi kom utbakade på andra sidan med godkända resultat och kunde få börja njuta av vårt nya ”kontor” med luft under rotorbladen.

Grundutbildningsmaterial för en HCM


Solnedgång över Karlstad Flygplats

Hanna överlycklig att få två timmars spaktid med instruktör

Hela den här ambulanshelikopterhistorien blev verklighet då Värmland och Dalarna tillsammans bildade ett så kallat kommunalförbund, där landstingen själva driver och äger sin verksamhet. Genom detta kan man ha ett gemensamt flygtillstånd och administration samt möjlighet för landsting att ansluta sig till. 2015 blev Västra Götaland medlemmar och Uppsala är nu på väg in i verksamheten.

Den medicinska kompetensen

Tanken är att vi ska vara en förstärkning av den akuta vården där vi kan påbörja intensivvård direkt på skadeplats med hög medicinsk kompetens och att flyga till just den vårdnivå som är bäst för patienten. Svensk Luftambulans är också med och driver MedSLA, vilket är min och alla mina kollegors medicinska utbildningsplattform. Här bedrivs forskning, utveckling och utbildning för att vi ska bli så bra vi bara kan och den vård vi bedriver ska sträva mot internationell toppkvalitet.

Hanna med kollegor; daglig övning på basen

Uppvisningsövning utanför Karlstad CCC

Värmland ingår i ett avtal om gränslös utkallelse tillsammans med angränsande län i Sverige och Norge vilket gör att Värmland faktiskt ingår i ett stort nätverk av ambulanshelikoptrar. Exempel på flygtider från Karlstad mot norra Värmland:
Sunne 10 min
Torsby 20 min
Höljes 42 min

Vill du läsa mer om oss så kan jag tipsa om www.svenskluftambulans.com

Nästa gång vi ses kliver vi rätt in i vår vardag. Du får följa med mig och hela besättningen en dag på jobbet.
/Kram Hanna

Ambulanshelikoptern i mörkerflygning

måndag 13 mars 2017

Sjuksköterskan i helikoptern


Att skriva sitt första blogginlägg
Sunnebloggen, vilken fiffig idé! Fast jag är ju heller inte förvånad över att många bra idéer kommer från Sunne.
Men hur börjar man sitt första blogginlägg? Taktiken stirra ut genom fönstret för idéer gav föga resultat, men Google tipsade om att börja med en presentation av mig, vilket känns rimligt. So here we go …


Hanna från Sunne är en av dem som arbetar i Värmlands ambulanshelikopter.


Jag heter Hanna Ehrencrona, 35 år, född och uppvuxen i Sagolika Sunne, men bor sen 2005 i Karlstad. Sambo med en brandman och bebis på väg (vecka 21 i skrivande stund). Trots att vardagslivet numera finns i Karlstad så anser jag själv att jag åker HEM när färden går mot Sunne. Sen har jag ju nästan hela familjen kvar där hemma. Mina intressen består till stor del av friluftsliv, äventyr och träning. Du får veta mer om detta framöver.
Är utbildad sjuksköterska och jobbar just nu som HCM (Hems Crew Member) på den ambulanshelikopter som tjänar hela Värmland, men har sin bas på Karlstad Flygplats. Och det är just in i ambulanshelikopterns värld jag vill ta med dig som bloggläsare. Den där gula plåtkråkan du kanske sett svischa förbi någon gång. Vilka är vi, vad gör vi, hur ser vår vardag ut? Jag tycker ju själv att jag har världens bästa jobb och ser fram emot att bjuda in dig i min värld under dessa två veckor framöver. Ett jobb där vi ser oss mer som en familj än kollegor.
Jag hoppas du ser fram emot detta lika mycket som jag!
/Kram Hanna

fredag 10 mars 2017

"Hedra dem som satt Sunne på kartan"

God morgon
Ja idag är det min "sista" resa på Sunnebloggen. Nytt och svårt måste jag säga.

Det finns mycket att berätta om Thailand, inte som turist utan som fast boende. Även där har jag haft tur och träffat rätt människor. När jag kom till Sunne erbjöd jag mina tjänster för ensamkommande barn. Något jag tror mig förstå. Någon skulle återkomma, men det har varit helt tyst. Barnen som är här har ju ganska säkert fostrats av mor- eller farföräldrar och dom respekteras, Föräldrarna måste ju jobba. Jag kan förstå att hormonerna lever sitt eget liv när dom ser yngre kvinnor. Det är inget att hymla om. Värst "drabbade"är dom som passerat tonåren.

En sak till jag funderat på varför man inte hedrar dom som satt Sunne på kartan? Jag menar verkligen detta. Det har hänt mig flera gånger att man träffat folk som pratar om hotellen Selma. Dom är förvånade över hur man kan driva hotell på landsbygden. Är det något ni funderar på? Jag vet att det är många företag i Sunne som behöver uppskattning. Klapp på axeln räcker långt. Det vet jag av egna erfarenheter. Tack Anneli - jobba på. Som du vet är bollen din, allt är möjligt. Önskar er alla en vacker vår, det är alltid bra att ha något att se fram emot.

Kramar till er alla
/IntenSiv

torsdag 9 mars 2017

Återkomsten

God morgon
Återkomsten. År 1990 kom vi tillbaka till Sunne, bostad fanns i Bråsstorp, men vad skulle vi jobba med? Jag hade inte varit hemma på lång tid när jag fick erbjudande om ett års vikariat på sjukstugan i Sunne som fotvårdare. Efter det ett vikariat på en privat fotvårdsklinik ett år. Det rullade på med andra ord.

Jag gjorde en massa saker under ett år, men hamnade till sist på Dömle Stiftsgård. Jag gjorde allt från städ till att "ragga" konferensgäster, ett nytt område för mig, men så roligt. Dömle hade stora ekonomiska problem. Alla kyrkliga hade varit vana vid att allt skulle helst vara gratis. Dom icke kyrkliga hade svårt med att kyrkan också var konferenslokal

Efter en tid fick jag tjänsten som stiftgårdsföreståndare. Jag insåg ganska snart att vi behövde fler rum för att ha möjlighet att ta emot bussresenärer. Det var många turer med beslutsfattarna, men det blev till slut Jaa! Det blev en tillbyggnad på 16 rum och en konferenslokal. Rummen möblerades av församlingar som helhjärtat gick in för sina rum.

Så var det då det där med vinrättigheter. Varje gång någon ville ha tillgång till vin  måste jag söka sprittillstånd som var ganska dyrt. Några tusenlappar och vi kanske hade sålt en flaska vin för 200 kronor. Varför inte söka tillstånd som gällde för ett år (samma pris)? Pratade med Biskopen om detta och han tyckte det lät vettigt.

För att få folk att lära sig att tänka på stiftsgården som en konferensanläggning började jag ordna bussresor till olika ställen, besök till osttillverkare, Kriss konfektion, med mera. Jag kontaktade länsstyrelsen, landstinget med flera och berättade om Dömle resor med bra respons från alla.

Var också förvånad över att det var så lite bokningar till julbord. Vår kökschef var fantastisk.
Vi bestämde att bjuda in olika företag till hemlagat julbord i oktober. Lite udda men effektivt, fullbokat varje jul. Att folk kunde ta en öl till maten var ingen nackdel.

Bussarna blev också ett tillskott. Jag brukade stanna kvar på gården när vi hade gäster, jag kostade inget. Gården var obemannad under natten normalt.

Jag måste berätta när vi hade en buss från Norrland. Det var en strålande sommarkväll. Alla satt ute i parken och njöt. Jag var kvar och umgicks med damerna - det var bara damer. Någon pekade ut en kvinna som använde kryckor. Hon hade gåvan att Stilla blod sas det. Jag visste inte riktigt vad det var, så hon berättade följande: i sitt yrke hade hon kontakt med en lapp som ville dö hemma. Hon lovade att hjälpa honom med detta. När han kände att slutet randades bad han att hon skulle komma. Han ville prata om något viktig. Han sa att det enda han hade var gåvan att Stilla blod och gav henne koden.

När det var tid för gästerna att gå till sängs, frågade damen i fråga om jag kunde hjälpa henne till rummet, vilket jag självklart gjorde. Hon berättade att hon i flera år sökt efter någon som hon kunde överlämna koden till och nu ville hon ge den till mig. När vi kom in på rummet sa jag spontant något. Hon tittade på mig och sa: detta du sa var koden! Det har varit svårt för mig att hitta någon att överlämna till. Men nu är det klart.

Att få komma till Forshaga kommun var ett lyckokast. Alla politiker inklusive kommunalrådet var enormt företagsvänliga. Så mycket stöttning, glada hejarop och lojalitet när det gällde bokningar hos oss  Jag blir tårögd när jag tänker på dåvarande kommunalrådet som ringde ibland för att höra hur det gick för oss. Önskar alla kommuner hade samma syn på företagare. Jag önskar er alla en bra dag.

Tack till er som varit med på min "resa".

Kram
/ImpulSiv

onsdag 8 mars 2017

Siv berättar om 80-talet - fyllt av äventyr

God morgon till Er alla
Snart är det slut med mitt bloggande. Kan tänka mig att ni vill tillbaka till nutid.
Men vill berätta om 80-talet som var fyllt av "äventyr".

Vi bodde cirka två mil från gränsen till Guinea, ett land som varit stängt tjugofem år. Inga icke-afrikaner var välkomna dit. Guinea var fransk koloni, men så blev Guineas och Frankrikes presidenter osams. Alla fransmän blev utvisade. En katastrof för fransmännen som bott där i generationer. När gränsen öppnades var jag ganska snart där, för att se hur det såg ut. Allt som var uppbyggt av fransmännen, olika farmer med mera, allt var igenvuxet.

Vart jag än åker besöker jag sjukhus och marknader(i u-länder). Sjukhuset var eller hade varit helt fantastiskt, men nu förfallet. Inga mediciner, man opererade med rakblad. Tillsammans med Erikshjälpen (unik hjälporganisation)så tyckte vi att vi borde börja med mödravårdskliniker. Jag kan tala om att jag inte kunde ett ord franska!

Vad som förvånade mig var att det fanns all sorters mediciner att köpa på marknaden, men inget på sjukhuset. Som jag förstod  så var allt avsett för sjukhuset. Jag frågade varför man sålde medicinerna på marknaden? Nästa gång jag kom dit fick jag besked om att jag icke var önskvärd i landet då jag insinuerat att någon stal från hospital. Det var landshövdingen som bestämt detta.

Det gick några veckor så kom det en grupp herrar(muslimer) från Guinea till vårt hus. Dom berättade att det var överläkaren som sålt medicinerna. Nu bad dom Madam Siv att komma tillbaka och fortsätta där vi slutat. Sjukhuset fick sängar och mycket annat från Erikshjälpen. Det byggdes kliniker, grävdes efter vatten och mycket mera.

Jag gör nu ett hopp till i slutet av 80-talet, då vi flyttade till Monrovia. Min man lovade att försöka starta upp ett fiskeföretag, som varit ett av Afrikas största. Men på grund av två kuppförsök låg dom flesta båtarna på havsbotten.Vi hade tre fungerande båtar. Jag hjälpte till med fiskförsäljningen. Det blev en del förändringar. Vi öppnade fiskförsäljningen klockan fem, tidigare var det sju. Detta blev bättre för fiskdamerna. Dom kunde då göra två inköp per dag.

Helt plötsligt började det dyka upp en man som jag tyckte verkade obehaglig. När jag frågade vem han var så tillhörde han hemliga polisen, men kunde inte visa leg. Några dagar senare kom han tillbaka och sa att jag skulle åka till palatset där en General väntade på mig. Det visade sig att det gällde adoptioner. Det är en lång historia som ni skall slippa...

När jag(mycket nervös) lämnade palatset eskorterad av Generalen, påpekade jag att det såg förskräckligt ut. Motorcyklar som läckte olja på fina marmorgolv, gardiner som hängde i några krokar,stolar som var trasiga med mera.

Min man var i Sverige. Jag kände mig ensam. Detta hände i december -89. 22 december blev jag kallad till palatset. Presidenten och vise presidenten ville träffa mig. Jag förstod att jag låg mycket illa till. När jag kom dit möttes jag av Generalen som beklagade att P och VP fått förhinder. Att jag skulle återkomma nästa dag. Jag beklagade och sa att det var omöjligt då alla behövde få köpa fisk.

Jag frågade vad dom ville mig. Jag krävde att få reda på det. Tjatade tills mannen berättade att VP och P var eniga med mig om förfallet och erbjöd mig att ta personalansvaret för palatset och trädgården. Men ville ha reda på vad jag hade för löneanspråk ock vilken tjänstebil som jag ville ha.

Nu blev jag ännu mer nervös! Jag visste att inbördeskriget var nära (hade kontakt med fotfolket) och var rädd dom skulle missförstå. Föreslog generalen att jag skulle återkomma efter nyår. Natten mellan 24 och 25 december startade inbördeskriget.

Detta får bli allt för idag. Hoppas att det är ok att vara med på min nostalgiresa.

Kram till er alla
/Siv


måndag 6 mars 2017

Siv var Liberias enda radioamatör - ordnade insamling till lepracenter

Hej
Vill önska alla en bra dag!

Tänker berätta om Ganta Lepracenter (spetälska). Kom i kontakt med Ganta i början på 80-talet och insåg att det behövdes hjälp. Sjukhuset drevs av en irländsk läkare Dr Margret  och en sköterska från Kanada, syster Teresa.

Deras sätt att vara, deras respekt för dom sjuka är svårt att förklara, men deras motto var att alla skulle ha något att göra. En del band korgar, andra hade träslöjd, en man som inte hade några fötter eller fingrar hade en toarulle under armen som han hade ansvar för och kunde dela med sig av. Alla hade fickpengar på det här viset, men det behövdes reparationer av husen.

Lepra är en sjukdom där man tappar känseln i dom angripna kroppsdelarna. På nätterna blev dom angripna av råttor, ni förstår säkert... Jag hade licens som radioamatör EL8N. Jag var Liberias enda kvinnliga amatör och förstod att jag var attraktiv på nätet. Alla ville ha kontakt med mig. Jag började resa till Ganta någon helg då och då med radio, bilbatteri,(ingen el)och en loggbok och fick en speciell signal  A88LC. Vet inte  riktigt vad A stod för men 88 betyder puss och kram, LC Lepra Center. Alla jag talade med skulle "betala" minst 3 dollar för att få en rapport från mig eller bekräftelse kan man kalla det. Det gick jättebra, pengar kom in och reparationerna kunde börja. I maj 1983 kom Olle Bengtzon och skrev i Expressen om detta och vi fick stor respons från allmänheten i Sverige. Det byggdes 3 nya stora hus som man kallar Lamcohusen.

Jag var i Liberia månadsskiftet november-december 2016. Det var då 26 år sedan jag lämnade landet. Var i Ganta (tyvärr en söndag ) så inga aktiviteter. När jag gick runt och tittade hörde jag en man som ropade "missis är du tillbaka igen"! Det var mannen med toapapper. Vi kramades och grät båda två.

Jag har mycket bilder som gärna skulle ha visat, men jag har inte haft så många möjligheter att lära fenomenet datorer.

Kram/ Siv

fredag 3 mars 2017

Svårt att låta bli att hjälpa

God morgon!
Har tandläkartid i dag, lite pirrigt.
Först en tripp till Liberia igen.

Som ni förstår var allt annorlunda, en helt ny värld, att inte ha ett arbete att gå till. Hur man gör något vettigt av dagen ?
Jag hade många funderingar över vart alla mulatt barn tog vägen efter ett års ålder. Det visade sig att dom hamnade hos släktingar ute på landsbygden, det var inte alltid så bra, dom flesta avled.
Eftersom jag hade adopterat en liten flicka, så var det många mammors dröm att deras barn skulle få samma möjlighet.
Det var en tuff tid, hur man skulle hjälpa till?

Det var svårt att låta bli att hjälpa. Jag kontaktade Adoptionscenter (AC) och dom hade många familjer som önskade få barn.
Det var viktigt att förklara för mammorna att dom aldrig skulle få se sina barn igen.

Första barnet var George Scott, men det blev flera, dom flesta barnen bodde hos oss. Det var inget adoptivföräldrarna betalade för, deras kostnader var advokat, sjukhus och andra legala handlingar.

Jag blev anlitad av vårt sjukhus om till exempel någon fick tvillingar.
Var ute på ett "hembesök "och det var verkligen akut.  Barnen var tre veckor gamla och uttorkade, jag var tvungen ta dom med hem. Ut på stan och skaffa flaskor och kläder och mat.  Mat var tredje timme dygnet runt.
Vad som var märkligt var att pojke nummer två var född med klumpfot, men ändå skulle få överleva.
Det första barnet kommer för att tala om att det kommer en till och får då minimalt med mat, och svälter ihjäl. Pojkarna blev adopterade av en familj i Göteborgstrakten. Det märkliga var att mamman jobbade på ett sjukhus som var experter när det gällde barn med sådana skador.

Några andra tvillingar föddes i en fiskeby där befolkningen kom från Ghana. Jag var där varje dag och såg till att mamman ammade och efter någon vecka fungerade allt.

Jag tog med Jan Malmsjö dit, det var på den tiden SAS ordnade underhållning vartannat år. Alla var välkomna, inträdespengarna gick till behövande Liberianer. Vi hade många svenska artister på besök, alltid uppskattat.

Nästa gång vill jag berätta om Ganta lepracenter där jag tillbringat mycket tid.

Hoppas att ni tycker om vad ni läser
Kram Siv

onsdag 1 mars 2017

Äntligen avresa till Liberia

Godmorgon Sunnebor
Jag delar min morgon och dag med er alla.
Jag tänker i dag berätta hur min resa till Liberia började.

Jag arbetade som telefonist i Arvika och insåg att det snart skulle bli aktuellt med att stationen skulle bli automatiserad så jag sökte förflyttning till Göteborg. Var ensam med en son på tre år ,så det var ett stort beslut.

Jag fick låna 3002 kronor av Televerket och köpte en ny lägenhet  utanför Göteborg.Efter en tid  flyttade mitt X till oss, men det var lite svårt att reparera relationen. En dag såg jag i GP en annons att Lamco sökte folk till Liberia. Jag ringde företaget och fick reda på att X var intressant
X fick i uppdrag att plocka fram alla papper som vidarebefordrades av mig till Stockholm.

Jag var lite otålig och kollade om det inte snart var tid för intervju. Till slut frågade kontaktpersonen om det var jag eller mitt X som sökte jobb... Det var bara att vara ärlig så svaret blev "jag kan inget så jag måste ta honom med mig". Veckan efter var vi Stockholm och allt blev bestämt. X var tvungen att resa 6 månader före mig och den då treåriga sonen.

Så äntligen blev det avresa. Jag hade aldrig flugit tidigare, engelskan var i princip obefintlig, men fram kom vi. Det visade sig att bagaget var borta. Det fanns ingen transport på kvällen, färjan fungerade bara på dagen.

Dag två fortfarande inget bagage. Dag tre när mitt X var och sökte efter våra väskor och jag var ensam hemma fick jag besök av en Liberian som frågade efter chefen och jag berättade vad som hänt. Jag frågade efter hans namn som var Oliver Brown. När X kom satt jag och grät av lycka. Att förstå och kunna svara på engelska kändes stort! När X frågade efter namnet, visade det sig att Oliver pratade svenska. I det ögonblicket bestämde jag mig för att i första hand umgås med engelsktalande.

Det är svårt att skriva ner 27 fantastiska år i några rader. Hoppas bara att ni som läser detta inte tröttnar. I morgon tänker jag berätta om vad man sysselsätter sig med som hemmafru.

/Kram till er alla
Siv